Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref. Och när I återkommen, då står jag eder redo med udd
eller svärd, hvar och när I så viljen. Men tiden skyndar, hvarje
ögonblick, som flyr, för Engelbrekt närmare döden ...»
Herman tryckte förtviflad handen mot pannan. Det
svindlade för hans ögon, och han var nära att falla, då
vänliga armar omslöto honom och en mild stämma uttalade hans
namn.
Det var Engelbrekts hustru, som skyndat ut, orolig öfver
sin fostersons djärfva olydnad mot fader Johannes’
föreskrifter.
När Herman åter slog upp ögonen, var fogden
försvunnen. Han hade med ett hemskt leende dragit sig undan, när
han såg husmodern sysselsatt att återkalla Herman ur den
dvala, hvari denne fallit. En svagare natur än Herman skulle
måhända under inflytandet af den allmänna kraftlöshet, hvari
han befann sig, knappt hafva kunnat bära en sådan
sinnesskakning som den, hvarför han nu var ett rof. Måhända var
detta också den illfundige fogdens beräkning, ehuru föremålet
för hans onda anslag till hans förvåning redan vunnit mera
styrka, än som för hans ändamål var lämpligt. Men oaktadt
det öfverväldigande och förkrossande i den underrättelse,
fogden lämnat, fanns dock midt därunder något, som varit i
stånd att rycka Herman tillbaka från själfva döden, och det
var tanken, att Engelbrekt måste räddas.
Därför reste han sig snart ur sin vanmakt, och med ett
leende besvarade han all den kärlek, som fostermodern
ådagalade i sin omvårdnad om honom.
»Varen lugn, fostermoder», sade han, »det är ingen fara
på färde, jag skall snart vara karl igen. I morgon vill jag
med Guds och helgonens hjälp stiga till häst. Se ej så
förundrad på mig, moder, det är mitt fulla allvar, må så fader
Johannes säga hvad han vill.»
Och till fostermoderns både förvåning och glädje reste
han sig upp för att lämna björklunden och gå in.
Därvid föllo hans ögon på Agnes, som stått något åt
sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
