Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud vare med dig, gosse!» sade därtill fader Johannes,
och Herman nickade vänligt till afsked.
Sedan Erik aflägsnat sig, fattade munken Hermans hand.
Det var, som om han velat känna honom på pulsen, men han
fortfor att kvarhålla den, och Herman fäste på honom en
frågande blick.
»Hvad tänken I, fader?» sporde han.
»På dig och Agnes!» svarade munken lugnt och
allvarsamt.
»Mig och Agnes!» utropade Herman, förrådande sig både
genom uppsyn och röst, »I ställen där tvenne namn
tillsammans, som ...»
»Som svårligen kunna nämnas tillsammans», ifyllde
munken, »ja, så är det, son, och just därför tänker jag på eder
båda.»
»I skolen hafva mycken tack därför», vidtog Herman
med en flammande blick, »men betänken tillika, fromme fader,
att jag dock råder själf öfver mina tankar och handlingar.»
Orden tycktes göra ett djupt intryck på munken. Hans
mörka ansikte böjde sig ned och han tillslöt ögonen, medan
läpparna hårdt sammanpressades. Säkert framkallade
ungersvennens ord en strid inom honom, som han måste anstränga
sig för att betvinga. När han efter ett par ögonblick åter
slog upp ögonen, var dock blicken lugn som vanligt.
»Du säger det, son», sade han, »jag har ingen rätt öfver
dig, men jag håller dig kär mer än andra, och jag känner
världen ... Jag ville gärna se Engelbrekts fosterson lycklig,
se därför tänker jag på dig mera, än jag kanske har rätt
till. Förlåt fader Johannes det, Herman, för hans välmenings
skull.»
»Käre fader», återtog Herman, »så mente jag väl icke ...
mitt sinne är häftigt. I hafven dock rätt att tala till mig
äfven i detta ärende, I som ären Engelbrekts vän och som
näst Gud räddat mitt lif.»
»Jag och björnen, ja!» log munken. »Men skämtet har
sin tid, jag har något af vikt att säga dig ... du må taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
