Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappa henne på den bleka, infallna kinden, och då kysste
Kerstin paterns hand, under det hon pekade på den sjuke
och sedan tryckte handen hårdt mot sitt hjärta. Munkens
öga fördystrades därvid, men han sade intet.
När Herman hade kommit sig så mycket, att han kunde
redigt tänka öfver hvad som timat, ehuru han ännu var
strängt förbjuden att tala, smög sig Kerstin sakta fram till
hans hufvudgärd och hviskade i hans öra:
»Jag skall säga hvem som räddat ditt lif, Herman!»
Herman såg åt sidan, och hans blick hvilade frågande på
Kerstin, som leende besvarade den.
»Du har uttalat ett namn, Herman», fortsatte hon, »både
jag och patern hafva hört det. Se så, rodna icke Herman,
Kerstin vet mera, än du och någon tror ... Agnes har räddat
ditt lif, ty hon älskar dig.»
Med en häftighet, som kanske skulle hafva föranledt ett
förbud för Kerstin att vidare besöka den sjuke, om någon
sett det, fattade Herman Kerstins hand, och hon log så godt
därvid, som om hon vetat, att hon öppnade dörren till en
himmel.
»Kärleken skall hjälpa patern att bota dig», sade hon,
»se, därför må du veta, att jag såg grefvens dotter följa på
afstånd dem, som buro dig hem Ersmässodagen om natten ...
det var hon, ty jag följde henne sedan på afstånd, när hon
smög sig bort till fogdegården, och där bo ju nu grefven
och hans dotter. Sedan har hon gråtit och sörjt öfver dig,
det vet jag ock; men se, hennes tårar äro som regnet om
våren, de skola framkalla blommor, ack ... ack, andra tårar
falla, som stormen pressar ur den skälfvande blomman och
som nattfrosten kyler till is, hu ...»
Den sköna kvinnogestalten skakade häftigt, men det var,
som om en inre kraft upprätthållit henne. Hon log så mildt,
och hennes ögon voro fulla af tårar.
»Agnes!» hviskade Herman knappast hörbart.
»Tyst, tyst, lycklige Herman ... natten stundar, och nu
skall du sofva godt och drömma ljusa drömmar, där solen ler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
