Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Axelssons baldräkt. Det var således en af de många
Axelssönerna och tydligen en af de äldre.
Ungefär midt för Engelbrekt möttes karmen och
ryttarskaran, och den ståtlige riddaren hälsade med mycken
vördnad på det vackra fruntimret i karmen, men fortsatte raskt
sin ridt gatan framåt. Engelbrekt, som måste vika åt sidan
för den stora trängsel, som uppstod på den smala gatan, när
ryttarna skulle förbi karmen, ville just fortsätta sin väg, då
han fick se den sköna okändas ögon hvila på sig med ett
uttryck så bedjande, att han nalkades karmen.
»I ären Engelbrekt Engelbrektsson», sporde hon, och
rösten var lika mild, som hennes öga var vackert. Utan att
afbida något svar, räckte hon honom ett hopviket papper.
Alltsammans var ett ögonblicks verk, och när vagnen
rullade bort, och Engelbrekt stod där med det lilla hopvikna
papperet i handen, visste han knappt själf, huru allt hade
tillgått. Han uppvecklade papperet och läste följande i hast
nedskrifna rader:
»Viljen I föra en ångrande dotters hälsning till hennes
fader, så följen den sven, som vid ingången till riddarsalen
hviskar Cecilias namn i edert öra.»
»Cecilia!» utbrast Engelbrekt och förde med ett uttryck
af djup sorg handen mot pannan.
Han stod en stund tvekande, om han skulle följa efter
vagnen och återlämna papperet, till tecken att han ej ville
hörsamma hennes kallelse. Men så vek det tunga molnet
bort, och det där vemodsfulla leendet infann sig åter kring
hans välformade läppar. Han stoppade papperet hos sig och
gick gatan framåt i riktning mot slottet.
Så synnerligt långt hade han ej hunnit, förrän han såg
samma ryttarskara, som nyss ridit förbi karmen, hålla stilla
på gatan. Den stolte riddaren tycktes spörja sina svenner
om något, som i högsta grad väckte hans vrede. Hans
kinder voro blodröda, och hans ögon sprutade eld.
»Var denna kvinna konungens frilla?» sporde han med
en röst, som darrade af förtrytelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
