Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Icke ett ord mera, Engelbrekt Engelbrektsson», gubben
blef med ens helt allvarlig, »vid drottningens minne, icke ett
ord mera! Hör hennes egna ord af min mun! Det var natten
till heliga tre konungar [1], som jag kallades in till den döende
drottningen. »Krigets olyckor» — sade hon — »har gjort
folkets sinne vrångt mot konungen, och, såsom det plägar
vara, tillskrifver man honom allt. Kanske skall äfven min
död skyllas på honom. Men I, som veten min dödsorsak, I
skolen säga högt inför världen, att jag dog af kroppslig
sjukdom. Konungen är af ett hårdt sinne, men menar icke så
illa, som det synes. I veten det väl, som såg honom bedja
om min förlåtelse, sedan han talat vredens ord efter olyckan
vid Stralsund. Hälsen konungen, min herre, och sägen
honom, att Filippas sista tanke och sista bön var för hans väl!»
— Ett par timmar därefter förkunnade nunnornas sång från
klosterkyrkan sin kungliga systers död.»
Engelbrekt ville icke störa den gamle mannens fromma
tanke med några invändningar. Denne sammanknäppte sina
händer och tillslöt ögonen medan hans läppar sakta
framhviskade en bön. Därefter tog han åter till orda:
»I kunnen tro mig, Engelbrekt, hvad konung Erik har
brutit, i detta bröt han ej. Han älskar Cecilia ... ja,
drottningen älskade henne ock, det var den bland hennes
hoftärnor, som hon höll kärast ... Kanske sörjde hon hemligen
däröfver, men världen såg ej denna sorg, och icke heller konung
Erik. Nu är mig dock denna kärlek en styggelse, och jag
längtar att skiljas hädan. Konung Erik dansar och leker, och
hvarje steg för honom allt längre bort från drottning Filippas
minne. Fader Martin går här snart som ett spöke från
fordom, glädjens rosor vissna, där han visar sig.»
»Men hvarför stannen I då här på ett ställe, där så mycket
måste förbittra edra dagar?»
»Drottningen bad mig! Och själfva smärtan gör mitt hjärta
godt ... hon är ock en dufva, som kommer med ett olivblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
