Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. I stugan vid Skjulsboklack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som död för denna världen, och det är Engelbrekts verk ...
Ha-ha, och den mannen vill tala med mig, han är min vän ...
du kan hälsa honom tillbaka, sven, att Belgsting är den
samme, som när han sista gången skildes från honom, kvällen
innan skyfloden kom.»
»Och nu», fortfor han efter ett ögonblicks uppehåll,
hvarunder hans väldiga hand trycktes mot pannan, liksom ville
han med våld betvinga de oroliga tankarne därinom, »nu röra
vi ej mera vid det som varit. Viktigare ting mana oss nu.
Säg mig din fosterfaders mening, sven, så vidt du vet den,
om vårt möte i natt.»
»Stunden är icke inne, säger han.»
Lugn och orörlig stod den nyss upprörde mannen. Han
lutade liksom eftertänksam sitt hufvud mot den på stafven
hvilande handen. Så länge han förblef i denna ställning, voro
alla tysta i stugan, men allas ögon voro riktade på honom.
Hvilket intryck de få orden gjort på honom, kunde icke någon
sluta till af hans uppsyn. Ej en muskel rörde sig i det stolta
anletet. Så förflöto några ögonblick, hvarpå mannens läppar
sakta började röra sig.
»Hvad väntar då Engelbrekt på?» frågade han med
samma lugn.
»Vi skola tala med kungen först, menar han ...»
Svennens svar var kort, och hans stämma förrådde icke
samma lugn eller rättare iskyla, som mannens framför
honom. Hans ögon återspeglade en besynnerlig blandning af
stridiga känslor. Man kunde där läsa både välvilja och
tillgifvenhet, till och med vördnad, men också ovilja och harm.
Plötsligt växlade de lifliga dragen uttryck, och ett djupt
vemod spred sig öfver dem.
Klara, silfverklingande toner hördes på något afstånd,
och de kommo allt närmare. Alla lyssnade, äfven den till
utseendet känslolöse Belgstings anlete lifvades af ett
besynnerligt minspel. En blixt af sorg, som om en pilsudd vridits
om i hans hjärta, glimmade under hans sammandragna panna,
men lika omärkligt som hastigt förbyttes uttrycket till vrede,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
