Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Minnet från Jätturvallsgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Visst tror jag det, älskade moder Ritza», återtog flickan
och kysste ömt den gamla frun, »men ser du, i sagan hör
man ju aldrig talas om sörjande gamla fruar, utan bara om
unga, vackra riddare, som sedan skola lösa förtrollningen och
befria den bergtagna, och nu berättar jag för dig en verklig
saga, en riktigt verklig saga.»
»Aj, aj, kära barn, jag fruktar du har rätt! Det likar
sig till, att du blef förtrollad på Jätturn.»
»Så farligt lärer det väl icke vara, fast jag höll på att
blifva där jag var, eller åtminstone försvinna från dig och
min fader; men blif ej förskräckt, kära moder, du har ju mig
hos dig igen ...»
»Gud och den heliga jungfrun beskydde dig, barn, och
förtage allt ondt ifrån dig, men i dessa tider och i detta
land, där godtycket är lag, där kan man ej vara nog försiktig;
och jag älskar dig, som om du vore mitt eget barn, och
kommer det något dig vid, så skulle mitt gamla hjärta brista ...
Men fortsätt med din berättelse!»
»Hur det nu var, så rodde jag fram ända intill de tre
hålorna. De lågo bredvid hvarandra. De två åt höger voro
mindre, och vattnet gick in uti dem, men den tredje åt
vänster var större. Här stötte min båt mot öppningens nedre
kant, och jag steg ur och gick in i grottan. Hon var stor
och rymlig med släta väggar, men golfvet var något lägre
än sjön. Jag såg mig omkring, om jag ej skulle få se några
smycken af guld och ädelstenar därinne, och jag vet ej, hur
det kom sig, men jag har aldrig så tydligt som då kommit
att tänka på dina ord, moder, hurusom uppfyllandet af ens
plikter också är det skönaste smycke, och på det sättet fann
jag ju guld, jag också.
Men som jag stod och tänkte på det där och på
människornas begär att samla rikedomar, förmörkades plötsligt
grottans öppning. Jag såg dit, och tvenne karlar stodo framför
mig. De hade svärtade ansikten och hattarne djupt
neddragna, så jag lär aldrig kunna igenkänna dem, om jag också
skulle få se dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
