Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
döende hund, för att slà ner på den, just som
den gifvit upp andan. En hel månad hade
förgått, och jag stod alltjämt kvar på samma fläck,
som om jag kommit till branten af en afgrund
och icke visste, hvart jag skulle vända mig.
Beklämd och illa till mods kände jag mig.
En dag kom Titov in på kontoret och sade till
mig i dämpad ton:
»Seså, Matvej, här yppar sig nu för dig ett
utmärkt tillfälle, — grip det i flykten, om du vill
lefva som människa.»
Det gick ut på det, att bönderna skulle förlora
mycket, egendomen vinna något litet och Titov
förtjäna omkring två hundra rubel.
Han förklarade saken för mig och frågade
därpå:
»Nå törs du inte?»
Om ban frågat på annat sätt, skulle jag kanske
inte gett mig i hans klor, men dessa ord
förargade mig.
»Hvarför skulle jag inte töras?» sade jag. »Det
behöfs det ju inte något mod till, bara en viss
dosis gemenhet. För all del, låt oss stjäla!»
Han skrattade, den uslingen, och frågade:
»Och synden då?»
»Mina synder svarar jag själf för.»
»Nå, godt!» säger ban. »Då skall det heller
inte dröja länge, innan du firar bröllop.»
På det viset fångade han mig i fällan, mitt
dumma nöt.
Ocli så började det. Jag var inte dum i fråga
om affärer och liar alltid varit mycket djärf af
mig. Tillsammans började vi plundra bönderna, —
det var, som om vi spelat schack, — gjorde han
ett drag, så gjorde jag genast ett ändå värre.
Båda tego vi och sneglade endast på hvarandra,
han med ett grönglittrande löje i blicken, jag med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
