Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
samman". Vid slutet af sådana gillen utdelades inga skänker
till gästerna; eljest var det brukligt, att värden förärade sina
gäster med dyrbara gåfvor förr än de skildes ifrån honom 1).
Redan Havamal uppmanar till gästfrihet mot främlingen,
och denna uppmaning efterkoms allmänt i hela Norden, in¬
genstädes i högre grad än bland Sveriges innebyggare. “De
Öfverträffade alla i gästfrihet, för dem var ankomsten af en
främmande gäst en fägnad; det var mellan dem entäflan, hvil-
ken skulle vara värdig att mottaga honom; de bevisade honom
all upptänklig välvilja, alla möjliga vänskapsbetygelser, han
kunde hos dem dröja så många dagar, han behagade, och när
han lemnade dem, anmälde dé honem hos fränder och vänner
till samma välfägnad“2) Det berättas, att personer funnos
på Island, hvilka byggde sina hus tvärs öfver vägen, på det
att hvarje resande skulle nödgas att i desamma ingå och njuta
prof på egarnes gästfrihet3) Att bjuda ersättning för hvad
som förtärdes var en grof förolämpning 4). Höfligheten for-
1) Sturleson: “Harald Hårfagers sag.“, 15 kap.
2) Strinnholm: “Sv. Folk. Hist.“, II, sid. 590. Jemf. Adam Brern.
yttrande: “Quamvis omnes hyperborei hospilita(e sunt insignes, praeeipui
sunt nostri Suenos, quibus est omni probo gravius hospitium negare
transeunti, ita ut certamen habeant inter se, quis dignus sit hospitem
recipere: eui omnia exhibens humanitatis jura, quot illie commorari
voluerit diebus, ad amicos suos illum certatim per singulas dirigit
mansiones“.
3) Detta bruk var dock långt ifrån allmänt. Det omnämnes i Landn.,
II, 13 kap.; III, 8 kap.
4) Denna våra förfäders gästfrihet blef efter några hundra år svårt
missbrukad. Riddarne och de store i landet reste då omkring med föl¬
jen af 3 till 400 personer, inqvarterade sig- och gästade när, hvar och
huru de behagade. Detta kallades våldgästning. Upplandslag. Köp-
målabalk. IX, Helsingelag Konungab. II, östg. lag. EdsörebI, Lands¬
lag. Kon. b. XXIY förbjödo visserligen våldgästningen vid de svåraste
stralf, men huru litet dessa lagar fruktades synes af de nästan årligen
(från 1285—1714) utfärdade förbud mot denna för allmogen tryckande
orättvisa. De tyskar, som med konung Albrekt Inkommo i Sverige, bi¬
drogo icke så ringa till gästfrihetens förminskande. Det heter nemligen
om dem i en gammal svensk sång:
“Hvar de kommo i bondens hus,
Der lemnade de hvarken mat eller ljus.
De förderfvade både hö och korn,
Röfvade bort sölf, kläder och djurshorn:
Dc läto till Stockholm med slädom köra,
Sedan till Tyskland med skeppom föra“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
