Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
att de lättare uttryckte sig på vers än i obundet tall) och att
de med stor konst och färdighet kunde “på stående fot“ qväda
om hvad som timade2).
Skalderna, ofta ättstora män och ryktbara hjeltar, voroin-
nehafvare af sin tids högsta bildning och åtnjöto det högsta
anseende så väl hos konung som folk. Med harpan i hand
vandrade skalden från land till land, från hof till hof, öfverallt
qvädande om redan dunkelbeslöjade minnen eller om samtida
hjeltars å land och haf utförda bedrifter, öfverallt förvärfvande
verldserfarenhet och menniskokännedom. För nordbon var
minnets odödlighet i sång och saga det högsta önskningsmål.
Ingen större skänk kunde derföre bringas en konung än ett
till hans ära diktadt drapa. Skalden, som qvad ett sådant,
sattes ofta upp i högsätet midt emot konungen, blef dennes
man och användes såsom sådan i vigtigare värfoch beskicknin¬
gar, eller också erhöll han i “bragelön“ guldringar, präktiga
vapen och dyrbara kläder. Stannade han hos konungen, så
drog han med denne äfven ut till striden och qvad sin väl-
1) Om Sigvater Skald heter det, att “han var icke rask i obundet tal,
men skaldskap låg honom så nära, att han qvad af tungan fram, såsom
han talade annat“ (Olof H-araldssons saga 170 kap.)
2) Att nordmän, utrustade med sådan förmåga, verkligen varit häri
Amerika, framgår af de gamla berättelserna om Vinlandsfärderna. Thor-
hall Gamlason, som emigrerade hit till landet år 1007, i den förhoppning
att han här skulle finna vin i öfverflöd, måste, då han kom till Strömö
(Straumey), hålla till godo med vatten. Då han bar sitt vattenämbar
upp på sitt skepp, heter det, att han qvad i förbittring en sång, som i
Öfversättning lyder sålunda:
“Folk mig sade, då hit jag
Kom, då skulle den bästa
Dryck jag hafva, men landet
Lasta för alla jag bör.
Här man nödgas med handen
Ämbaret föra till vattnet,
•Till källan jag måste mig boja.
Vin kom ej på min läpp.“
Det synes som om bedrägliga “emigrantrunnare“ funnits till äfven
på den tiden. I en annan klagosång, som samme Thorhall qvad, då han
och hans kamrater hissade segel för att lemna Strömö, säger han, att “de
skulle draga tillbaka hem till sina landsmän och låta skeppet försöka
hafvets breda vägar, under det de oförtrutne männen, som berömde landet
och stannade qvar, uppförde hus och kokade hvalfiskar»“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
