Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sats anskaffa sig). Skalperknifven, cn vanlig slagtareknif,
bars alltid i gördeln liksom tomahawken ocli pipan. Indianer¬
nas enda skyddsvapen var den randa skölden, som förfärdiga¬
des af den rökta och med lim Öfverstrakna nackhuden efter
en “buffel. “
Yid fredsfördrag sammanträdde de båda partierna under
den hvita fanan ocli rökte den gröna fredspipan, “calumct,“
hvarefter de dansade fredsdansen, “med fredspipan i den veu-
stra och krigsklubban i den högra handen. “
Trakten omkring “Mississippis källor“ var en neutralmark,
hvarest de olika indianstammarne ofta sammanträffade för att
hemta täljsten till sina pipor. Här måste de bittraste ovän¬
ner bemöta hvarandra såsom vänner, ty “så hade den Store
Anden befallt.“
Indianernasfästningsverk voro pallisader, som hade en höjd
af 10—12 fot. Omkring höfdingens tält uppfördes stundom
dubbla pallisader, bakom hvilka krigarne kunde med lätthet
tillbakaslå ett anfall af en ej allt för öfverlägsen fiende 1).
I forntiden egde indianerna intet rytteri. Nu mera äro de flesta in¬
dianer skickliga ryttare. Catlin säger: “Bland deras ridkonster förvå¬
nade jag mig isynnerhet öfver en krigslist, som läres af hvarje ungman i
stammen. Den består deri, att ryttaren hastigt fäller ned sin kropp vid
hästens sida och derigenom skyddar sig mot sin fiendes vapen, under det
han med hälarne håller sig fast vid hästens rygg och sålunda hastigt kan
åter kasta sig upp och sedan, om så behöfs, nedfälla sig på andra sidan.
Nedkastningen sl^er under sträckande galopp och ryttaren håller derun-
der bågen, skölden och den 14 fot långa lansen och begagnar dessa va¬
pen, då han spränger förbi sin fiende, för att skjuta sin pil öfver hästens
rygg eller öfver dess hals.“2).
Såsom krigsteckcn sändes en rödmålad yxa eller ett annat vapen till
den stam, med hvilken man ämnade börja krig. Strax detta tecken ernot-
tagits var kriget formligen förklaradt3).
De tecken, som indianerna gåfvo hvarandra då de stodo ute på post,
bestodo af härmningar af vilda djurs läten. Ett ovant öra kunde endast
med den största svårighet upptäcka att dessa en vargs tjut, cn ugglas
skrik eller en grodas qväkande kommo från en indians strupe.
1) Salmon: “Modern IIistory“ (London 1747), Vol. III, sid. 465.
2) Catlin: “Nord-Amerikas Indianer“ 38 kaj).
3) “The Indian llaces of North and South America" by C. De Wolf
Bownell, sid. 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
