Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Indianernas brigsstyrka var sällan stor. Den bestod mer-
ändels af små kårer, hvilka framryckte med stor hastighet.
Den enda proviant, som vid sådana tåg medfördes, var en liten
påse majsmjöl, som hvarje krigare bar jemte sina vapen; för
Öfrigt lefde “hären“ af det villebråd, som kom i hans väg.
Det krigssätt, som en sådan hår följde, utmärkte sig ge¬
nom list, tapperhet och grymhet. Indianerna sökte alltid att
öfverraska sina fiender och anföllo derföre sällan om dagen,
utan kort före dagningen, då de förmodade att fienden låg
försänkt i djup sömn. Under ett högt krigstjut anföllo de
då med den största häftighet, men sökte dervid alltid att skydda
sig sjelfva så mycket som möjligt. Det ansågs af dem ärori¬
kare att döda en fiende från ett bakhåll än i en öppen strid.
Att stupa på öppna fältet var, enligt deras åsigt, ingalunda
ärorikt, utan tvärtom ett tydligt bevis på den stupades dum¬
dristighet eller oskicklighet. Om indianerna mötte en vaksam
fiende och deras första anfall tillbakaslogs, drogo de sig för
en stund tillbaka, men anföllo snart för andra, tredje, fjerde
och femte gången, hvarvid nya kårer stundom aflöste dem,
som förut kämpat. Sågo de, att det var för dem omöjligt
att med våld vinna seger, använde de all upptänklig list för
att nå sitt mål. Merändels sökte de insöfva sin fiende i den
falska förhoppning, att något nytt anfall icke var att vidare
befara, hvarefter de gjorde ett plötsligt angrepp, nedhöggo och
skalpcrade de öfverraskade eller bortsläpade dem i fångenskap.
De fångar, som indianerna togo i krig, fördes till närmaste
indianby, hvarest de måste “springa gatlopp“ mellan två leder
af män, qvinnor och barn, som smädade och misshandlade
dem under det de passerade förbi. Fångarnes öde afgjordes
derefter i Ctrådsförsamligen.‘c Antingen tillätos de behålla
lifvet med vilkor, att de förenade sig med segrarnes stam och
ingingo såsom medlemmar i de familjer, hvilka i kriget förlo¬
rat män, söner eller broderi) eller också dömdes de att brän¬
nas lefvande. Hade sistnämda dom fallit, bands fången vid
en i marken nedgräfd påle eller vid ett träd, och ett bål tändes
1) Någon gång räddades en fånge derigenom, att en flicka inom stam¬
men förklarade att hon önskade erhålla honom till make.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
