Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Kajaneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
erhållit rätt att på fri fot få vistas i Uleåborg, och
genom en egendomlig ödets ironi träffades således det
dåtida Sveriges förnämsta skalder uppe vid polcirkeln,
bägge som landsförvisade förbrytare.
Då Kajaneborgs portar slutit sig bakom Wivallius,
började för honom ett lif, rikt endast på lidanden. Väl
hade han under sitt uppehåll i Uleåborg lyckats
förskaffa sig en ytterst välvillig gynnare i ståthållaren
Melker von Wernstedt, men denne följde ej fången till det
aflägsna Kajaneborg, och »hopmannen» därstädes, Erik
Persson Rooth, var honom alltid gramse. Hvad jag —
skref han till Wernstedt — hafver lidit för förtret af
den oroliga, underliga människan, som här är satt till
hauptman, hemställer jag till Gud och dem, som här
varit hafva. »Ser han någon bära mig en fisk eller fågel
till, då murrar han. De soldater, som på sina fridagar
något hjälpa mig, dem hotar han att drifva ut i fält, så
att jag snart sagdt ej får en knekthustru mer att baka
åt mig. På samma sätt säga de mig, att han gjorde
i Messenii tid. Dock ställer han sig så söt för mina
ögon, när han har något att skrifva.» Hopmannen var
nämligen själf icke skrifkunnig, och det var därför tur för
honom, att han efter hvartannat fick Sveriges två bästa
pennor till hjälp vid de rapporter han måste afgifva.
Wivallius förklarar, att han alltid visat sig villig att hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
