Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peras sammansättning är ur kemisk-mineralogisk synpunkt ganska
likartad (hufvndsakligen kvarts, glimmer och fältspat), och det är
alltså egentligen i afseende på strukturen, som de äro hvarandra olika.
I stort sedt torde kunna sägas, att graniterna, särskildt de
grofkorniga, äro mera lättvittrade än gneiserna och därigenom gifva
upphof till en ur agronomisk synpunkt fördelaktigare jordmån. Bland
gneiserna synes särskildt den i sydvästra Sverige härskande s. k.
järngneisen utmärka sig genom ringa fruktbarhet hos den jordmån,
som härleder sig från denna bergart.
Porfyrer och hälleflintor äro bergarter, som på grund af sin
finkornighet blott med svårighet förvittra, och bilda därigenom en
ganska ofruktbar mark. I gengäld äro mellersta Sveriges viktiga
järnmalmsförekomster bundna vid hithörande bergarter.
Bland de sedimentära bergarterna bilda kvartsitsandsten,
serpentinstenar, glimmerskiffer m. fl. en särskild grupp, utmärkande
sig genom sin hårdhet och däraf följande ringa förvittring och klen
fruktbarhet. De tiesta af dessa bergarter hafva sitt förnämsta
utbredningsområde inom våra fjälltrakter.
En motsats till denna grupp utgöres af de sedimentära
bergarterna lerskiffer, märgelskiffer och kalksten. Dessa äro rika på
för växternas näring nödvändiga beståndsdelar, lösa och lätt
förvittrande och gifva därigenom upphof till synnerligen fruktbara
jordarter. I detta afseende utmärka sig särskildt kalkstenarna, och de
trakter, där dessa förekomma, bilda därför genom sin bördighet en
motsats till kringliggande områden, där andra bergarter dominera.
Ett undantag gör den s. k. korniga kalkstenen (urkalksten), som är
långt mera svårförvittrad och därigenom mindre fruktbar. De flesta
öfriga kalkstenar äro yngre och tillhöra den kambrisk-siluriska
formationen, som därigenom är af den största vikt för jordbruket. Deras
sydligaste utbredningsområde träffas i Skåne; Öland och Gottland
bestå uteslutande af dessa bergarter. I Västergötland återfinnas de
i den s. k. Falbygdens berg samt i KinnekulJe, Halle- och
Hunneberg. På motsatta sidan om Vättern, i Östergötland, utbreda de
sig mellan denna sjö och Roxen, och i Närike förekomma de väster
om Hjälmaren. I Dalarne uppträda de norr om Siljan, och slutligen
träffas i Jämtland deras största utbredningsområde, som från
trakterna kring Storsjön sträcker sig mot norr utmed fjällryggen.
Otvifvelaktigt ha de kambrisk-siluriska bergarterna fordom
haft långt större utbredning än den nutida. Härom vittnar bland
annat den omständigheten, att man kunnat påvisa, hurusom deras
nutida rester finnas bevarade blott där de på något sätt skyddats
mot de nivellerande krafternas inverkan, vare sig därigenom att de
kambrisk-siluriska bergarterna intaga ett genom förkastning sänkt
parti af jordytan, såsom t. ex. i Östergötland, eller ock, såsom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
