Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIGRAXrONSUTRKDNINOES. BETÄNKANDE.
»Svensk utrikespolitik — det ordet låter ovant och torde skorra i do
flesta svenskars öron. Inrikespolitik så mycket som helst. Ju incr politisk
upplysning och politiskt gräl dess bättre, tyckes allmänna meningen vara,
men blott inrikes. Utrikespolitik, på den tänker man ej; och föres tanken
någon gång ditåt, sä beter det blott — tyst, tyst! Det är farligt, att tala
om slikt. Det kunde väcka grannarnes misshag. Och det skola vi akta oss
för. Det kunde ock störa den nationella ro, vid hvilken de hundra fredsåren
vant oss, och väcka onda drömmar under sömnen. Äfven det bör undvikas.
Härigenom bar det egendomliga förhållandet inträffat, — troligen cnastäcnde
i denna värld af bistra verkligheter, att utrikespolitiken för oss svenskar
gäller som ett »tabu», ett farligt ting, som icke far vidröras och icke angår
menige man.
Uti de stora ländernas press förekomma så godt, som dagligen
betraktelser öfver ett eventuellt krig med den eller den grannstaten, utan att detta i
ringaste mån stör grannsämjan folken emellan eller betraktas som tecken till
ovänskap. Man finner ä ömse sidor en dylik diskussion belt naturlig och tar
icke humör för det.
Det är därför en fullständig missuppfattning, att man i Sverige icke skulle
våga tala om grannarna och de utrikespolitiska faror, som från dem kunna
hota, utan att detta skulle väcka ond blod och skada landet. Tvärtom lär
just pa det håll, hvarifrån sadan lara kan hota, strutsens bekanta sätt, att
slippa se den, och tystnaden, väcka ringaktning. Och först i ringaktningens
spår följer den verkliga faran, medan däremot ett öppet tal om de
möjligheter, som föreligga, inger respekt. Ty det visar mod att se faran i ögonen
och beslutsamhet att möta den.
Vårt lands läge medför icke en aktiv utrikespolitik, och sä har en
sådan kommit att betraktas som för landet sa godt som obehöflig, och i alla
händelser menige man ovidkommande. Vi ha ju en utrikesminister, som får
sörja för de nödiga böflighetsrelationcrna till främmande makter. Därmed
punkt.»
Såsom bekant, uttalar sig prof. Fahlbeck i den citerade
broschyren för, att Sverige bör bryta sin hittillsvarande passivitet genom
att ansluta sig till en allians med Tyska riket. Här är ju icke
rätta platsen att ingå i någon detaljdiskussion om detta förslag. Yi
vilja endast erinra om, att, i våra dagar, statssuvcräniteten i teorien
fattas på ett mera abstrakt och mera absolut sätt än någonsin förr
i historien. Teoretiskt taget är jordklotet deladt i några tiotal
»stater», som egentligen skulle vara så oberoende af hvarandra, som
om en hvar af dem utgjorde en egen planet. I praktiken är detta
naturligtvis omöjligt att uppehålla, ocli tendensen går tvärtom
afgjordt i riktning af större sammanslutning, till en början på det
ekonomiska området, — genom handelstraktater och otaliga
öfverenskommelser af andra slag, — efterhand nog också på det politiska
området, fastän det i detta afseende ännu är omöjligt att ens gissa
sig till konturerna af de former, som de nya förbindelserna komina
att taga. Detta är nu visserligen framtidsuppgifter, som ännu icke
för oss ha praktisk betydelse. Så mycket bör dock fasthållas, att vi
måste gifva akt på sammanslutningstendensen och icke låta öfverraska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
