Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
EMIGRATIONBtlTREDNINGEN. BETÄNKANDE.
Skaraborgs län.
Skaraborgs län omfattar en areal af 8,480 kv.-kilom. ocb äger 241,000
inb. Till storleken iir det det fjortonde i ordningen af våra län, ocb till
folkmängden det nionde, — för halftannat århundrade tillbaka det femte.
Inom detta län är berggrunden långt mera växlande än i Älfsborgs.
Visserligen utgöres större delen at’ berggrunden i Skaraborgs län af samma
järngncis som i grannlänet, men till förstnämnda län höra däremot alla dc
s. k. Västgötabcrgen utom västra delarna af Halle- och Hunneberg. Med
undantag för dessa bägge berg, hvilka närmare omnämnts i skildringen af
Älfsborgs län, är lagerföljden öfverallt densamma. Närmast ofvanpå gnciscn
hvilar en grå eller gulaktig kambrisk sandsten. På sandstenen följer en svart
skiffer, alunskiffer, i hvilken ligga dels mindre lager, dels linsfonniga bollar
af en mörk, bituminös, d. v. s. med organiska ämnen blandad kalksten,
allmänt känd under namnet örsten. Alunskiffern är likaledes starkt inmängd
med organiska ämnen, i vissa lager så starkt., att den kan brinna. Små
lager och körtlar af verkligt stenkol, s. k. kolm, finnas till och med här och
där i alunskiffern, ehuru tämligen sällsynt. Viktigast bland de lager, som
följa ofvan pa alunskiffern, är ortocerkalken, som ligger i mycket regelbundna
hvarf med tunna lcrskikt emellan. I sin tur öfvcrlagras denna kalksten af
lerskiffrar, och öfver dem ligger slutligen en diabas- eller trappmassa.
Säkerligen är det denna vi ha att tacka för att något af de så nyttiga siluriska
lagren ännu finnes kvar i dessa trakter. Ursprungligen hade dessa bildningar
en långt större utbredning än den nuvarande, men genom de eroderandc
krafternas inverkan ha dc blifvit förstörda och bortförda öfverallt, där de icke
skyddats af ett. trapp täcke. Det nordligaste af dessa berg är Kinnekulle;
längre mot söder ligga Billingen, Mösscberg, Ålleberg m. fi. på den s. k.
Falbygden.
Ojämförligt största delen af länet ligger under högsta marina gränsens
nivå; blott de nordligaste och sydligaste trakterna höja sig ofvan denna
gräns. Längst i norr är det Tivedens skogstrakter, som ligga ofvan marina
gränsen; i söder åter Varftofta bärad pä gränsen till Jönköpings län samt
delar af Falbygden. Det iir naturligt, att. moriin är den allmännaste
jordarten inom alla dessa högländta trakter. 1 afseende på sin beskaffenhet
utmärka sig dc till Falbygden hörande områdena på ett fördelaktigt sätt.
gentemot såväl Tivedstrakterna i norr som Vartofta hiirad på småländska
höglandets sluttningar, i det att morängruset inom dc förstnämnda äger en rätt
hög grad af kalkhalt, som härleder sig från Billingen och öfriga berg närmast
norr härom. Inom bela det. öfriga länet, alltså den stora slättbygden söder
om Vänern, äro scdimentära jordarter härskande. Närmare kännedom om
hela detta område it ger man icke, enär de af Sveriges Geologiska
Undersökning hittills utgifna kartbladen omfatta blott mellersta delen af detta län.
Det vill emellertid synas, som om sandafiagringar skulle ha större
utbredning än önskligt vore, särskildt kanske på slättens västligaste del. Leror ha
otvifvelaktigt mycket vidsträckt utbredning, men en svaghet bos dem iir deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
