Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då denna flyttning icke är lätt; då intet af
det, hvartill J råden, är görligt, hvad skall
man då göra i stället? . . . Jag har redan
sagt eder det; det som J gören: man
behöfver icke råd dertill.
Menniskorna äro ej ämnade att lefva
sammanpackade uti vimlande hopar, utan
kringspridda på jorden, den de böra odla.
Ju mer de samlas ihop, ju mera förderfvas
de. Kroppens bräckligheter ej mindre än
själens brister äro en ofelbar verkan af
detta för mycket talrika sammanlopp.
Menniskan är af alla djur den, som minst kan
lefva i hopar. Menniskor sammanpackade
såsom får, skulle ganska snart omkomma.
Menniskans andedrägt är dödlig för hennes
likar: detta är ej mindre sant i egentlig, än
i förblommerad mening.
Städerna äro menniskoslägtets afgrund.
Efter några generationer omkomma eller
vanartas slägterna; man måste förnya dem,
och det är alltid landet, som bidrager till
detta förnyande. Skicken derföre edra barn
att, så till sägandes, förnya sig sjelfva, och
att återtaga midt på landtfälten den styrka,
som man förlorar uti den osunda luften på
ställen, som äro för mycket befolkade.
Hafvande qvinnor, som äro på landet,
hasta att återkomma till staden för att der
förlösas; de borde göra alldeles tvertom; de
framför allt, som sjelfva vilja uppamma
sina barn. De skulle hafva mindre att
sakna, än de tro; och uti ett för menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
