Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlora deras uppfostran? andra, som
bibehålla den? Hvaraf kommer denna
åtskillnad? om man inom vanor, som äro
enstämmiga med naturen, måste inskränka
ordet natur, så kan man ju spara sig denna
galimatias.
Vi födas känslige, och ända ifrån vår
födelse emottaga vi på åtskilliga sätt intryck
af de föremål, som omgifva oss. Så snart
vi äga, så till sägandes, medvetande af
våra känslor, äro vi böjde att eftersträfva
eller fly de föremål, som väcka dem: i
början, efter det de äro oss angenäma eller
oangenäma; sedan, efter den sämja eller
missämja, som vi finna emellan oss och dessa
föremål; och ändteligen, efter de omdömen
vi om dem fälla i hänsigt till den idè om
sällhet eller fullkomlighet, som förnuftet
ger oss. Dessa böjelser utvidga och stadga
sig i den mån vi blifva mera känslige och
mera upplyste: men tvingade genom våra
vanor förändra de sig mer eller mindre
genom våra meningar. Innan denna
förändring, utgöra de hvad jag kallar hos oss
naturen.
Det är således till dessa ursprungliga
anlag, som man borde hänföra allt; och
detta kunde ske, om våra tre slag af
uppfostran vore blott olika: men hvad står att
göra, då de äro stridiga? då man, i stället
för att uppfostra en menniska för sig sjelf,
vill uppfostra henne för andra? Då kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
