Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
I Emelie Högqvists salonger vimlade gäster och överallt var bländande ljussken och asiatisk prakt.
Det var en av hennes vanliga torsdagsmottagningar och allt vad Stockholm ägde av framstående personligheter, vare sig inom konstens, vetenskapens, litteraturens eller bördens områden, såg man här röra sig om varandra.
Vid sin egen härd, klädd i sammet och spetsar, medveten om ryktbarhet och seger på sin bana, var hon dock alltid av samma okonstlade natur som i de dagar, då hon, ett uthungrat, nästan hemlöst barn hade givit sig ut i världen på sin halvt zigenarlika konstnärsfärd.
Det låg över henne en blandning av poesi, enkelhet och glättighet. Men mitt i denna okonstlade glättighet smög sig dock ofta över henne detta ömma, tankfulla allvar, varmed hon lyssnade till någon olycklig varelses klagan — kanske var det hennes eget hjärta, som i denna stund förde ett språk, vilket icke helt och hållet tolkade en oblandad lycka.
I denna stund, då hon samspråkade med Marie Adler, som, trogen sitt löfte till barndomsvännen, hade kommit på ett kort besök och nu utgöt sin tacksamhet för de många olika förströelser, som på knappt ett dygn kommit henne till del, smög sig över Emelie, då hon lyssnade till henne, detta allvar och hon sade halvhögt, nästan sorgset: »Vad äro världens alla förströelser och lustbarheter mot den stilla lycka, som fallit på din del?... Se dig omkring», viskade hon, »du ser frackar och uniformer, men utom dig högst få unga damer och bedagade matronor... de flesta bland dessa tillhöra teatern liksom jag... vad tror du jag känner och tänker?... Men det är ett uteslutande från familjelivet, över vilket jag inte har rättighet att klaga...»
Hon tryckte Maries arm hårt intill sig och skyndade bort, och nya gäster, som med sitt skämt framkallade nya leenden, togo hennes uppmärksamhet i anspråk.
»Nej, se farbror Vilhelm[1], detta var då en överraskning», härvid vände hon sig till den storväxte och mörkhårige unge
[1] »Braun umgicks med den kungliga scenens primadonna under den förtroliga benämningen du, men Emelie kallade honom däremot farbror.» ’Regnbågen’ av Ridderstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/emelie/0271.html
