Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Arm i arm liksom förr!» sade Emelie muntert.
»Jag känner nästan ett begär att få leka ’trädhök’», skrattade Marie, och språkande om och upplivande gamla hågkomster strövade de glättigt över smala stigar och grönskande ängar, än stannande för att plocka några blommor, än för att på avstånd betrakta någon familjegrupp, som i fröjd och gamman slagit sig ned för att förtära medförda Guds gåvor. På detta sätt hade de unga flickorna redan länge vandrat omkring, då de åter befunno sig på stora körvägen, dit ljudet av violspel lockat dem.
»Här svänger man om i det gröna.»
»Och jag tror till och med», Emelie hade stannat, i det hon tryckte Marias arm häftigt intill sig. »Jag tror till och med att det är samma spelman och samma vals han spelar, som den gången då Fritz och jag svängde omkring!»
Det hade kommit tårar i Emelies ögon.
»Ja, det är ’blinde Calle’, jag känner så väl igen honom», viskade Marie.
Musiken upphörde och spelmannen, trogen sin vana, torkade sig i ansiktet med en rutig bomullsnäsduk, medan de skrattande och uppsluppna barnen, vilka nyss ystert hade svängt omkring, drogo sig försagda tillbaka, då de båda eleganta damerna närmade sig.
»Lever er mor ännu?» frågade Emelie halvhögt.
»Ja, Gud vare lov... känner... känner kanske lilla mamsell henne?» frågade han tvekande, i det han vände sitt bleka, lidande ansikte åt det håll, därifrån han hörde denna milda stämma.
»Nej, men ni har en gång sagt mig, att ni har en gammal mor att försörja... en gång, då jag var barn och dansade efter er musik...»
»Min musik», upprepade han med ett förläget skratt. »Den är inte stort bevänt med... det skulle nog gå bättre, om jag kunde något nytt, och jag söker visst ta efter det jag hör, men det duger inte... På ett och annat förlustelseställe», fortfor han betänksamt, »ute i trädgårdarna, spelar man ofta dansmusik och den låter inte så svår heller... den går likväl över som ett nysande och bara en och annan takt fastnar i minnet.»
»Och ökade förtjänster äro väl behövliga?...»
»Det är alldeles på pricken... mor blir äldre för var dag.»
»Och ni är hennes enda stöd?...»
»Och hon mitt... det växlar mellan oss, lilla mamsell.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
