Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unga flickan svarade honom med en tacksam blick. »Jag skulle eljes inte dristat mig till att falla Ers kunglig höghet besvärlig... Om hon misslyckas i ett, skall hon nu finna, att hon kanske kan väcka intresse med något annat...»
Talet föll härefter åter på teaterförhållanden och Emelie nämnde en ny roll, i vilken hon skulle uppträda, samt röjde därvid en så klar uppfattning av det själsliv, hon tänkte återgiva, det prinsen vid avskedet sade henne, att han alltid väntat något stort av henne, men att hon i allt överträffade hans förväntningar. Ett erkännande, som kom henne att småle, långt efter sedan han avlägsnat sig, och gjorde de skrivna artigheter, som hon nu gav sig ro att genomögna, tämligen värdelösa. Ett par av dessa skrivelser syntes hon endast börja för att, sedan hon sett på underskriften, tämligen knapphändigt kasta undan dem, medan andra återigen jagade bort hennes leende och gåvo henne ett begrundande uttryck. Detta voro skrivelser, som togo hennes hjälpsamhet i anspråk, ty hennes välgörenhet var så känd, att man från alla rikets delar anropade om hennes bistånd.
»Nej, detta går för långt», mumlade hon, i det hon skrattande genomögnade ett brev från en gymnasist i södra Sverige, som aldrig sett henne, men som likväl bad henne för all del låna honom hundra riksdaler, för vilka han satt sig i skuld och varom han ej vågade underrätta sina förmyndare. Han skulle bli myndig om fem år, då skulle han nog betala henne. I ett postskriptum bad han henne, att för allt i världen ej rekommendera brevet, ty ett sådant brev från Stockholm skulle väcka alltför stort uppseende.[1]
»Jag gjorde kanske klokast i att rekommendera den unge lärde till en liten upptuktelse», tänkte hon, i det hon fattade ett nytt brev, vilket hade en viss överensstämmelse med nyssnämnda innehåll, i det hennes bror Jean, vilken under ett år som aktör varit anställd vid Berggrenska sällskapet, anropade henne vid allt vad heligt var att hjälpa honom med ett litet penninglån på ett par hundra riksdaler, en summa, som han kanske kunde pruta av något, i händelse hon ögonblickligen ville sända honom ett ’rek’.
»Du kommer som om du vore kallad», ropade hon mot Hanna, som i detsamma inträdde. »Kan du tänka dig, att Jean återigen begär penningar... det är inte en månad, sedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
