Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
scenen... och ni var ensam och i behov av att någon tog vård om er, så...»
»Ers kunglig höghets visade nåd», stammade hon.
»Det skulle vara överensstämmande med min nåd», inföll han leende, »om jag på något sätt kunde gagna er i bedrövelsen... Nej, gråt inte!» avbröt han sig. »Min häntydan får inte oroa er... tänk inte på det obehag ni genomgått... sök att fatta mod!...»
Hon hade stannat på gatan framför förstugudörrarna till sin bostad, kanske en smula oviss om huru hon väl på tillbörligt sätt skulle kunna uttrycka sin tacksamhet, men hon fann icke några ord, endast tårar, medan hon hårt tryckte händerna mot sitt beklämda bröst.
»Ni har en lång, ljus framtid för er», fortfor han uppmuntrande, »ni har konsten att leva för... ni har hopp att edra strävanden skola gynnas av framgång.»
Hans ord hade berört den åtrå, som ständigt gömde sig i hennes själ, en åtrå, som livets oro och stridigheter icke kunde tillintetgöra, och hon kände sig på en gång lugnad och tröstad. Med en ängels rena och milda uttryck strålade mot honom ett leende i hastigt övergående glans ur hennes ögon, vilkas klara blåa skimmer icke ens det matta fladdrande lyktskenet kunde fördunkla.
Så stodo de ett ögonblick tysta framför varandra, i det nästa hade hon ilat uppför trapporna och in i sin våning, där hon andlös sjönk ned på en av salongens soffor, mot vars kuddar hon gömde sitt bleka ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
