Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tår på ’knäpp’ är allt vad huset förmår, men jag tror det är drickbart... kom hit och servera, Emelie...»
»Nu vet jag, du lilla illmariga», sade Lydia, sedan några likgiltiga ord blivit växlade, i det hon med näsduken skämtsamt slog Emelie över armen, »nu vet jag varför du inte sist ville följa ut med Löwen och varför du nödvändigt ville ut till Djurgården... Tror du inte, jag känner till det? Jo jo, men sann! Jag vet någon, som har sett dig svärma omkring därute...»
»Svärma omkring», upprepade Emelie förvirrad.
»Och riktigt tidigt på morgonkulan ändå, för att ni båda skola vara ostörda, förstås!»
»Ni båda?» Hanna såg bort till Emelie, som nästan kände sig gråtfärdig över att icke själv ha fått förtro systern allt. Nu skulle Lydia slå ned som en bomb och med sitt prat förstöra den glädje hon tänkt bereda henne med att säga: »Du ser, Hanna, att jag inte med överste Mannerkrans stötte all verklig och varaktig lycka ifrån mig!»
»Det är inte värt du nekar», återtog Lydia, »jag är noga underrättad... och jag får då säga, att du har din tur för dig själv!»
En harmfull, avundsjuk blixt sköt vid dessa ord ur hennes ögonvrår för att slockna i samma sekund och lämna rum för en skadeglädje, som trängde bort alla andra känslor, då hon varsnade det uttryck av ångest, varmed Hanna låtit arbetet sjunka ur sina händer.
Nu skulle hon få för ’gammal ost’ — nu skulle hon få för sitt hånfulla: »mamma mig hit, och mamma mig dit!» Åh nej, Lydia glömde inte så lätt! Det var ett verkligt nöje att kunna underrätta henne om, att Emelies uppförande icke längre var något att sturska sig över. Ja, äntligen hade hon uppnått den punkt, då den ena såväl som den andra vore tämligen likställda!
»Ni tappar ert arbete, Hanna», sade hon skrattande glatt. »Gör er inte till med att visa er som förstenad... dessa rendez-vous äro naturligtvis ingen nyhet för er.»
Hanna tog mekaniskt emot den sky av silkestyll som Lydia ironiskt överräckte henne, under det denna muntert fortfor: »Det var av en ren tillfällighet som jag kom det här lilla äventyret på spåren... Jag var i går på besök hos en viss person och på hans skrivbord fann jag ett visitkort... jag läste namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
