Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGUANDRA KAPITLET.
»Varför grälade mamma nyss ute i köket?» frågade Emelie, då hon en morgon halvklädd satt på sängkanten, medan Hanna bjöd henne kaffe.
»Hon bråkar ju alltid...»
»Men jag tyckte, hon nämnde mitt namn...»
»Det var ingenting som egentligen rörde dig... nå, du kan gärna få veta det... Hon är ond, för att jag sagt upp den här lägenheten... jag gjorde det, innan du kom hem, för jag visste, hon aldrig skulle gå in härpå, sedan du var kommen... jag känner henne», tillade Hanna med den strävhet, varmed hon ofta talade, då det gällde modern. »Just för din skull tyckte jag detta var bäst...»
»Vi ha här för stort svängrum», fortfor hon vid Emelies frågande blick. »Det är slut med våra baler. Sedan jag själv kom ur dansen, har det inte varit stort bevänt med de där tillställningarna... sista vintern var det till och med alldeles ogörligt... Nu tycker mamma, att du skulle vara en dragningskraft, och häri har hon onekligen rätt, men att på det där sättet dra’ folk är inte något för dig...»
»Jag tycker om att dansa», sade Emelie och sög på en sockerbit.
»Men nu får du dansa efter min pipa», skrattade Hanna. »Våningen här är redan uthyrd och jag har tagit oss rum vid ’brända tomten’.»
»Usch, i staden, så otrevligt!... Jag håller med mamma... tänk så bra jag skulle få vara i fred inne i salen, när jag deklamerar...»
»Den där ruskiga salen utan möbler kan göra en människa mörkrädd... för min del är jag nöjd att komma bort ifrån den så långt som möjligt, och jag undrar mången gång på, att jag inte blivit gråhårig av alla de bekymmer den medfört!» Hon tystnade och såg ut, som om hon ävenledes gärna skulle vilja skilja sig från alla de minnen den medförde.
»Dit vi komma», återtog hon med hastigt klarnad blick och munter röst, »dit vi komma få vi oss ett eget litet ’krypin’ och där kan du skrika och gå på bäst du behagar... lägenheten är på nedra botten, så att jag kan skylta med hattar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/emelie/0155.html
