Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svår nervfeber. Det kunde icke bli fråga om att vidare transportera henne; lyckligtvis hade man dock här tillsyn av läkare, och nu blev det åter fråga om, vem som skulle vårda den sjuka.
»Jag har förr en gång hjälpt till att vårda en sjuk... lilla Maria Werner», sade Emelie, som hade glömt alla oförrätter och endast tänkte på Rosalindas övergivna belägenhet. »Fru Werner tyckte att jag hade god hand med sjuka och om direktören skulle tillåta mig stanna, så...»
»Ni skall så tusan heller», avbröt hovsektern, »det är ni, som skall övertaga mamsell Bloms roller.»
»Jag?»
»Just ni...»
Förslaget syntes den unga flickan lika omöjligt som om direktören befallt henne flyga till månen.
»Skulle jag övertaga Rosalindas roller?» frågade hon tvekande, om hon väl hört rätt.
»Jag har ju sagt er det», sade han otåligt. »Jag vet ingen annan råd... ni förstår ju att jag råkat i en fördömd förlägenhet...»
Emelie kastade en villrådig blick på de omkringstående kamraterna och hon såg kvävda småleenden. Troligtvis delade alla hennes föreställning om det omöjliga i direktörens förslag.
Plötsligen brast Emelie ut i ett litet klingande skratt, som nästan var besläktat med gråt.
Hovsektern, som runt omkring sig varsnade ett utbrott av oväntad munterhet, ropade häftigt: »Jag tycker det här inte är att skratta åt!»
»Nej, kanske snarare tvärtom», sade Emelie med darrande läppar.
»Mamsell Högqvist... det hör till vårt yrke att inte förlora kontenansen», sade komikern, i det han deltagande lade sin hand på hennes arm. »Var vid friskt mod... och allt går bra!»
»Det var det klokaste ni sagt i hela ert liv, min käre Malm», sade hovsektern, som, själv i högsta oro, kände sig till hälften lugnad av hans ord. »Det är just konsten att inte förlora modet, det sade jag under vägen till mig själv, då jag såg mamsell Blom bli alltmera sjuk och hjälplös... och så föll jag på den idén att lilla Högqvist skulle få försöka sig... Med den håg hon har för scenen kan det kanske vara någon möjlighet för, att hon inte skall bli så oäven. Avgjort således», fortfor han med ett uttryck, som om han sökte lyfta en sten från sitt bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
