Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingenting synes så nära till hands som den dramatiska konsten och ingenting är likväl så avlägset som den — detta var det enda, hon rätt kom i erfarenhet av, då hon till och med misslyckades i de små subrettroller, vilka emellanåt tilldelades henne.
Till en början kände hon sig kanske nedslagen över sin oförmåga, men återvann snart nog sitt goda lynne och hängav sig ej vidare åt tanken på storartade scener, i vilka hon skulle slå publiken med häpnad.
Hon älskade ljus och luft, maklighet och skämtsamma upptåg, och i medvetandet om sin skönhet samt i känslan av att vara oemotståndlig började hon omsider finna en nöjaktig tillfredsställelse.
Om sina sceniska missräkningar berättade hon ej direkt för Hanna, men denna förstod ändå, att detta engagemang vid landsortsteatern på långt när icke förverkligade vad de båda systrarna hade hoppats.
»Du får nu pröva dina vingar», hade Hanna vid avskedet sagt, men att det icke alls artade sig till någon flykt, därmed kunde hon svårligen förlika sig.
»Jag menar att allt är förgjort», mumlade hon var gång det kom några underrättelser från Emelie.
»Mamma har riktigt fått vatten på sin kvarn och ser lika skadeglad ut som fru Moberg, då hon säger, att hon i var minut väntar storartade nyheter från landsorten», sade hon i ett tillfälligt sammanträffande med fru Werner, »men i alla fall», tillade hon med ett uttryck av tillfredsställelse, »så kom Emelie hemifrån», och att fru Werner också ansåg detta som en fördel, syntes av hennes bifallande nickning.
Därefter talade båda om mycket smått och gott, som Hanna framförde i form av hälsningar och som gjorde att det längesedan utlovade brevet från Emelie till de gamla lekkamraterna äntligen anlände.
Hanna hade för resten ett sätt att skriva till Emelie, som levande nog skildrade vänner och bekanta. Dessutom hade hon fått för sig, att Emelie behövde uppmuntras, och hon skrev alltid tvärsäkert om den tid, då systern vid ett eller annat tillfälle skulle visa vartill hon dugde, då såväl Rosalinda som andra stjärnor på konstens himmel skulle förblekna och försvinna.
»Jag nästan trodde så själv en gång», tänkte Emelie med en liten suck, då hon nyss genomläst Hannas skrivelse och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
