Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taube, nr 734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAUBE. 147
Adliga ätten TAUBE, nr 734.
f. Linjen Maydel-Odenkat, adliga ätten nr 734, natural. 1668, introd. s. å.; den sist levande manliga
medlemmen upphöjd i friherrlig värdighet (Taube af Odenkat).
II. Linjen von der Issen(-Odenkotz), som sedan 1746 representerar adliga ätten nr 734.
Den ursprungliga hemorten för ätten Taube eller Tuve, såsom namnet skrevs ännu in på 1500-talet, är
sannolikt att söka i Tyskland. Forskningar angående densamma ävensom rörande de olika ättegrenarnas inbördes
samband hava ännu icke lett till något slutgiltigt resultat. För ättens påstådda uppträdande i Livland
redan i början av 1200-talet finnes intet stöd i bevarade urkunder. Först under följande århundrade nämnas
enstaka medlemmar av ätten i Estland. Sålunda var Engelke Tuve 1373 24/8 vittne vid biläggandet av en
ägotvist mellan Hinke Weddwes, Lippold och Henneke von Aytz på ena samt Otto och Henneke Lode på
andra sidan. Den under 1600-talet utslocknade ätten Weddwes, som förde samma vapen som Taubesätten,
samt måhända även den likaledes utdöda von Aytz (Etz) voro sannolikt av samma ursprung som
ifrågavarande ätt. Gerhard Tuves sigill, ättens första hittills kända, hänger under ett i riksarkivet förvarat
pärmebrev, daterat 1383 15/11 och behandlande tvisten mellan vasallerna och domkapitlet i stiftet Ösel. Hinke Tuve
och hans hustru Luitgard von Mecks nämnas 1399 24/6; de voro då sannolikt båda döda. Men redan i början
av följande århundrade har släkten delat sig i tre, varandra närstående huvudgrenar, vilkas gemensamma
härstamning göres sannolik av att de förde samma vapen, men icke kan påvisas i sina enskilda filiationer,
nämligen 1) linjen Taube von der Issen, jämte dess danska förgreningar med namnet Due, och linjen Taube
af Maart-Hallinap, 2) linjen Taube av Maydel med förgreningar Taube af Karlö och Taube af Odenkat,
e 3) linjen Taube af Sesswegen och Kudding.
Den 1668 introducerade adliga ätten Taube var en gren av linjen Taube af Maydel. Nedanstående Ludvig
Berndtsson till Maydel och Machters hade sönerna Henrik, Bernt och Evert. Den förstnämnde kom till
Sachsen, blev därstädes kurfurstlig överhovmarskalk m. m., men hans ättegren utslocknade redan 1667 med
sonen Hans Henrik. Bernt blev svensk friherre 1652 (friherrliga ätten Taube af Karlö) och Everts son med
samma namn, översten Evert Taube blev naturaliserad svensk adelsman 1668 och introd. s. å. under nr
708, vilket sedan blev 734. Hans tre med visshet kända söner voro Evert Fredrik, som erhöll friherrlig
värdighet 1692 (friherrliga ätten Taube af Odenkat), Jurgen, som dog ogift, och Bernt Otto, som var gift, men
endast efterlämnade en dotter. Genom oriktigt förfarande vid uppgörandet av riddarhusstamtavlan 1765
insattes dock såsom söner till honom, i stället för de två sistnämnda, två medlemmar av linjen Taube von
der Issen, bröderna Otto Reinhold (på stamtavlan oriktigt kallad Edvard Johan) och Claes Johan, och deras
då i Sverige och Finland levande avkomlingar. Dessa och deras efterkommande hava således hittills fått
gälla såsom den 1668 introducerade Evert Taubes direkta manliga ättlingar, och de hava i själva verket
alltsedan 1746 haft säte och stämma på riddarhuset under den såsom till högre värdighet upphöjd, ej mera
existerande adliga ätten Taubes nummer: 734.
Linjen Taubes von der Issen äldste kände stamfader Johan Tuves son Claus Tuve till Etz och Pühs hade,
förutom nedanstående Bernt, även sonen Otto. Han uppgives dessutom, enligt en för övrigt otillförlitlig
källa, Gritzner-Siebmacher, Der Adel der russischen Ostseeprovinzen, haft en son Claus, som skall hava
ägt Uchten i Wesenbergs socken i Estland 1477 och Ellistfer i Ecks socken i Livland 1479. Men då denne
Claus icke omnämnes varken i Tolls Brieflade, i Livländische Güterurkunden eller andra tryckta
urkundssamlingar och ej heller i regesterna till det som manuskript tryckta Taube-Archiw eller i de (otryckta)
handlingarna i estländska ridderskapsarkivet, torde han med fog kunna uteslutas ur Taubes von der Issen
stamtavla. Otto Taube, som ägde Pühs 1472, hade sönerna Otto, † före 1522, och Claus, som levde ännu 1500.
Den förstnämnde ärvde Pühs, liksom efter honom sonen med samma namn, † före 1549, och sonsonen Johan,
f. 1535, † 1609. Johan Taube överflyttade till Danmark (se Danmarks Adels Aarbog för 1891, Due, Linie I),
men denna släktgren utdog sannolikt med hans son Peter Due, som 1628 12/1 sålde Pühs till Axel Oxenstierna.
Sistnämnde Claus Taube (Tuve) hade sonen Johan, vilken 1520 köpte Maart i Jeglechts socken och är
stamfader för linjen Maart-Hallinap, vars medlemmar i 17:e århundradet kommo till Sachsen samt 1638 19/6
erhöllo riksfriherrlig värdighet för bröderna Diedrik, Claus och Reinhold samt deras brorson Hans Georg.
Reinholds son Reinhold Diedrik blev riksgreve 1676 25/6, men dennes son avled barnlös. Hans Georgs linje
kvarlever ännu i Preussen. Det har ansetts, att den släkt Taube, som erhöll friherrlig värdighet av hertig
Ernst II av Sachsen-Coburg-Gotha 1865 6/11 och sedermera i Ryssland bekom riksrådets bekräftelse på
friherrlig värdighet 1872 28/12 samt genom kejserlig ukas 1891 15/6 fick rättighet att föra riksfriherrliga vapnet av
1638 19/6, tillhört en gren av linjen Maart-Hallinap, som över Preussen och Kurland inflyttat till Ryssland,
men enligt de nyaste genealogiska forskningsresultaten (A. von Transehe i Mitauer geneal. Jahrbuch 1911/
1913, sid. 527 f.) synes denna släkt Taube, som med visshet icke kan föras längre tillbaka än till medlet av
1700-talet, icke hava något samband med den baltiska uradliga ätten Taube.
Nedanstående Jakob Berndtsson Taube, till Odenkotz, hade förutom Johan en son Jurgen, till Issen och
Purtz 1533. Hans avkomlingar behöllo i en linje Etz till 1698, i en annan linje kommo de till Danmark,
men utdogo därstädes 1743 (se Danmarks Adels Aarbog 1891, Due, Linie II). De båda medlemmarna av
linjen von der Issen, vilka under oriktiga förutsättningar insattes på stamtavlan för den introducerade
svenska adliga ätten Taube, Otto Reinhold och Claes Johan, hade även en broder Carl Ludvig, som blev stamfader
för en ännu levande, 1745 i Livland under nr 18 immatrikulerad ättegren, som i Estland ägde Jervakant
m. m. i Rappels socken, men 1891 överflyttade till Tyskland (Cassel). Endast en av Otto Reinholds söner,
Evert (Edvard) Johan, som överflyttat till Sverige, uppfördes på adliga ätten Taubes stamtavla, de två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
