Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungahella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konttnga-hkli.a.
33
när isen gick upp, nedslogo götberne pålar i Elfven, på det att konung
Harald icke skulle kunna lägga sina skepp upp till landet. Men
konuu-gen seglade likväl med sin flotta upp i elfven, lade till vid pålarne ("vit
Stikin"), härjade på ömse sidor och brände bygdén. Götherne kommo då
upp ifrån landet med en stor krigshär, och höllo ett slag med honom:
der blef stort manfall, och lyktades det sålunda att konungen fick seger,
hvarefter han underlade sig hela landet på norra sidan elfven/’
Nu är det klart, att ifrågavarande pålning varit till ingen nytta, så
vida den icke verkställts i båda grenarne af elfven. Ännu heter en gård
på Vestgötbasidan Steken, och att pålning derstädes ganska lätt kunnat
ske tvärs öfver elfven, bevisar den pälbro, Nyebro kallad, som ännu i
denna generations minne derstädes fanns. Just vid denna gård tager en
väg af, upp ät Vestergöthland, förbi Angereds kyrka, och har säkerligen
i urminnes tid funnits, nvem vet, om vi ej i gårdens namn återfinna det
gamla ordet "stikin"? Hvem vet, om icke till och med de storartade
bau-tastenarne vid Angcred äro minnesmärken efter vestgötharnes nederlag?
Ännu räckte hedna tiden, och Odins bud, att resa stenar öfver tappra män,
iakttogs. Måhända är orsaken dertill, att Konghälls namn icke i denna
berättelse förekommer, just den, att slaget ägde rum på detta håll. Den
tanken är föröfrigt helt naturlig, att konung Harald först sökt komma
in vid Konghäll: men, då detta icke lyckades, försökte han tränga upp
genom den andra elfarmen, och när äfven denne befanns spärrad,
landsatte ban sitt folk, tågade upp åt landet och slog vestgötharnes skaror.
Vid den öflock, vi nu känna under namn af Brännöarne, var af
ålder en stark handelsrörelse, som många af våra fornsagor intyga. Man
har en tradition, att de nordiska konungarne, i fjerran hedenhös,
derstädes brukade sammanträffa hvart tredje år, för att afhandla sina inbördes
angelägenheter och, som det hette, sätta frid för sina riken. Särskildt
omtalas ett sådant möte på Hakon den Godes tid (938—963), och som man
finner att de sedermera alltid hållits i Konghäll, sä vill det nästan synas,
som nämnde stad ännu icke funnits till i förra hälften af tionde seklet.
Men något sednare, under Harald Gråfells regering (963—977), omtalas den.
En episod från denna tid, just icke afhandlande några särdeles vigtiga
tilldragelser, men som dock har sitt interesse, såsom tidsbild betraktad,
är följande:
Konung Harald Gråfell och hans moder, drottning Gunhild, vistades i
Konghäll, men hade sina spejare ute, som passade pä och underrättade
dem när fartyg anlände. En dag bådades dem ankomsten af ett sådant,
fördt af isländaren Rütr Heriolfsson, en högättad man, härstammande på
mödernet från Kagnar Lodbro><^-M>gissade drottningen, att denne mätte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
