Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan jag sagt mina "puh!" och tackat min Gud,
stoppade jag min pipa. Sedan jag stoppat den, tände jag
den; sedan jag tändt den, började jag röka. Hvad röka
är för ett ypperligt nöje; ett nöje, som representerar alla
jordiska nöjen! I rök består det, utan eld kommer det ej
i gång och aska är slutresultatet.
Jag erkänner, att det var en oartighet mot de vid
landsvägen växande blomstren, att jag rökade i deras
grannskap och sålunda föredrog tobaksångan för blomsterångan.
Men jag vill godtgöra mitt fel och för en af dessa
blommors räkning, nämligen för dens, som växte talrikast –
ty äfven jag bär ett slags aktning för pluraliteten –
anställa en process med "blommornas skald", herr Atterbom.
Hvarför – frågar jag således – har ej herr Atterbom,
som besjungit så många blommor, äfven besjungit
prestnackan? Denna orakelblomma förtjenar visserligen sin egen
visa långt bättre än de andra. Eller vet ej herr
Atterbom, att Östergötlands flickor, hans egna landsmaninnor,
rådfråga prestnackan i sina hjertans ömmaste
angelägenheter! – När skall jag bli gift? Hvem får jag till man?
Älskar han mig uppriktigt? På dessa frågor har prestnackan
från urminnes tider svarat östgötaflickorna. Att lemna en
så förtjent blomma obesjungen, är bra obeskedligt. Fy baj,
herr Atterbom!
Icke vet jag, hvad skalden kommer att svara; men
jag förmodar, att han blir ond, ruskar sina lockar med
bägge händerna och utbrister: jag ger alla blommor och
all poesi djefvulen – och dertill har jag mina randiga
skäl. Tiden med sin såkallade vetenskapliga bildning har
förvandlat all poesi i naturen till en torr, snusförnuftig,
kälkborgerlig träprosa. Sjunger jag om lysmasken och i
praktfulla verser tyder, huru han fått sin lysförmåga deraf,
att evangelisten Johannes fordom vidrörde hans stamfader
med sina heliga fingrar, så kommer en lymmel till
entomolog och påstår, att ljuset härrör af brunst och tillhör
egentligen honorna, som dymedelst visa hanarna vägen.
Sjunger jag om huru småbarnen le i sömnen, emedan de
tjusas af himmelska syner, af umgänget med silfvervingade
englar, så kommer en förstockad medikus, klappar mig på
axeln och hviskar försmädligt i mitt öra: med leendet har
det nog sin riktighet; men fenomenet härleder sig icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
