Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvifvel på hennes — allt medan han genom sin svartsjuka
eggade denna till raseri — hade en brytning synts
henne omöjlig. Nu fick hon, som hon senare sade, mod.
Men endast i vredesmod öfver den henne ovärdiga
behandlingen, endast i vissheten att det nu gällde
»hennes tillvaros värde och möjlighet», ehuru det alltjämt
»var den renaste låga, som förbrände hennes hjärta».
»En gång lefde jag helt för en människa. Jag älskade
honom ända till galenskap, ty han, hans åsyn, var för mig nuet
och framtiden — och i en viss mening förblef det sant. Också
tänkte jag i min själ att aldrig öfverge honom.
Jag ljög: jag uttalade icke mitt hjärtas fordringar, min
persons rättmätiga kraf, för att icke i ord höra detta mordiska nej.
Jag lät kväfva mig, ty jag ville ej låta genomborra mig. Eländiga
feghet: jag ville, jag olycksaliga! skydda hjärtats lif; jag ställde mig
framför, jag ställde inig bakom, jag ljög och ljög och ljög.»
»Så förnedrande får man ej ens i den största lidelse låta
sönderslita och kringsläpa sig af smärtan ... Man öfverlämnar sig
åt kärleken, den må vara god eller dålig, som åt ett haf, och
sedan för lyckan, kraften eller simkonsten en öfver, eller också
uppslukar det en som sin tillhörighet. Därför säger också Goethe:
’Den, som ger sig åt kärleken, tar han månne hänsyn till sitt
lif?’ ...»
»Då grep jag med mordbeväpnad hand mitt eget hjärta och
gick — som ur lifvet. Ty jag visste, att det var som mot en
svart död, ooh jag skref själf: Jag väljer förtviflan, som jag icke
känner. Det var ett långsamt mord. Och det uppstod en
ödslighet, förskräckligare än smärta, brytning och saknad efter den
älskade. Klandra mig, liksom jag själf klandrar denna fega
låghet. Men betänk hvad jag redan sagt och därtill äfven, att
naturen gifvit honom en tjusning för mig och hos mig genoin
denna en bedåring, som det klarast medvetna tänkande icke
fort nog kunde motverka. Intrycket var starkare. Detta är
kärlek.»
>Hela detta lif har frånryckts mig, om jag ock bär himlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
