Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
»Men någon torde invända: Står det icke tydligt och klart i Es.
53: 10: När han har givit sitt liv till skuldoffer, skall han få säd och
länge leva? Det ord, som på detta ställe är översatt med skuldoffer,
betyder i första rummet skuld. Detta är ordets första och egentliga
betydelse. Såvida inga giltiga skäl finnas, bör ju varje ord återgivas med sin
egentliga betydelse. På förevarande ställe finnes ingenting, som tvingar
att översätta ordet med ’skuldoffer’, utan hela satsen kan språkriktigt
återgivas sålunda: Och när du (nämligen Gud) gör till idel skuld honom själv,
då skall han se en ätt, som skall länge leva, d. v. s. när du behandlar
honom såsom den störste av syndare, som är alltigenom synd och skuld,
då skall han se en ätt o. s. v. Ett likartat uttryck hava vi ock i 2 Mos.
5: 16, varest. det heter: ’Dina tjänare varda slagne och ditt folk måste
vara synd, d. v. s. behandlas som en syndarehop, såsom brottslingar.
Tillkommer ock nu den omständigheten, som vi ovan påpekat, att Skriften för
övrigt icke på ett enda ställe giver anledning till att i skuldoffret se en
förebild till Kristus, så finnes ingen giltig anledning att i Es. 53: 10
frångå ordets första och egentliga betydelse.»
»Skuldoffrets betydelse var utan tvivel den att uttrycka den
botfärdiga människans känsla av skuld inför Herren och behov av att åter
komma i ett gott förhållande till honom. Med själva skuldoffret var
understundom, såsom vi förut visat, förenat ett återgäldande till nästan av det,
varpå man hade förgripit sig, jämte femtedelen därutöver. Men emedan
den brottslige icke alltid förgripit sig på sådant, som kunde ersättas, så
var skuldoffret icke heller alltid förenat med en sådan ersättning.
Alltnog: genom själva skuldoffret och, där sådant kunde komma ifråga,
genom den därmed förenade ersättningen ville den botfärdiga israeliten
uttrycka sin känsla av skuld och sitt behov av att komma på god fot både
med Gud och med den förolämpade nästan, till vilka han kände sig stå
i skuld. Genom att i ett botfärdigt sinne offra skuldoffersväduren, vars
blod skulle stänkas på brännoffersaltaret och vars ädlare delar skulle
uppbrännas på detsamma såsom ett uttryck av livets överlåtelse åt Herren,
skulle han, som erkänt sin skuld och tagit på sig sin missgärning, bliva
försonad eller renad från sin ovetenhetssynd, och det vart honom förlåtet
(3 Mos. 5: 16, 18; 6:7). Klart är det ju ock, att han måste för att få ett
gott samvete återlämna det orättfångna godset, om han visste med sig,
att han hade något sådant. Ty att erkänna sig vara skyldig inför Gud
och åstunda att med honom bliva försonad men på samma gång kunna
behålla orättfånget gods, det stämmer icke väl överens. Det utmärker ett
falskt sinne.»
Alla de offer, vi hittills berört, voro enligt Ekmans
framställning allenast uttryck för de offrandes fulla hängivenhet åt
Gud eller, såsom folkets syndöffer, uttryck för den botfärdiga
människans syndabekännelse. Och om, såsom vid syndoffret, den
offrande mottog förlåtelse för i ovetenhet begången synd, så
avsåg denna förlåtelse endast tillgift för brott emot Mose lag och
därpå grundad rättighet att fortfarande få tillhöra Guds
folk. En var, som med berått mod och lyftad hand brutit
Guds lag, måste själv bära sin synd, stenades till döds och
skildes så från Herrens menighet.
Doktor E. J. Ekman.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
