Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9°
lägga, att han var den fullkomligt rättfärdige, som därför kunde borttaga
andras synder. Ty en sådan överstepräst hövdes oss, en sådan, som är
helig, oskyldig, obesmittad, avskild från syndare och har blivit högre än
himlarna (Ebr. 7:26). Och själv var han det syndoffer, som han offrade
för detta ändamål. Låtom oss då tillse, huru det som på ett förebildande
sätt skedde genom offret av stuten vid prästernas invigning i och genom
Kristi offer vunnit sin uppfyllelse!»
»Vi vilja då först och främst anmärka, att man vid talet om Kristi
offrande icke uteslutande må tänka på hans död utan besinna, att detta
offrande begynte långt förut och särskilt efter dopet i Jordan. Under de
tre sista åren av sin jordiska tillvaro var han stadd i en beständig
självuppoffring, som nådde sin höjdpunkt i hans död på korset. Och genom
detta offrande skulle han särskilt ådagalägga, att han var den fullkomligt
rättfärdige, hos vilken synden icke ett ögonblick fick något insteg eller
någon övermakt. Ty endast den som genom en hel överlåtelse av sig
själv åt den himmelske Fadren kunde övervinna synden, döden och
djävulen, endast han kunde i sanning bliva människornas frälsare och rätte
överstepräst. Han måste således härutinnan bestå provet, innan han av
sin himmelske Fader kunde upphöjas till en Herre och Krist.»
»Trots alla djävulens anfall, varigenom han sökte förmå Jesus att gä
sina egna vägar och således i själviskhet slita sig lös från sin himmelske
Fader, framhärdade han dock i orubblig lydnad för honom. Hela sitt liv
och hela sitt väsende offrade han åt sin Faders vilja. Därför heter det
ock: Offer och gåva och brännoffer och syndoffer, såsom de där efter lagen
frambäras, åstundade du icke, ej heller hade du behag därtill; så har han
nu sagt: Se, jag kommer för att göra, o Gud, din vilja (Ebr. 10: 8, 9). Och
åter säges det om honom, att han var lydig intill döden, ja, intill korsets
död (Fil. 2:8). Och åter heter det, att han offrade sig själv genom den
evige Anden oförvitlig ät Gud (Ebr. 9: 14), d. v. s. han överlämnade sig
helt och hållet åt sin himmelske Faders vilja. Genom denna sin fullkomliga
lydnad bevisade han sig vara den fullkomligt rättfärdige, ehuru de
ondskefulla människorna räknade honom bland ogärningsmän och ansågo
honom vara skyldig till döden, emedan de ansågo honom hava hädat
Gud. Men hans segerrika uppståndelse och hans återgång till Fadren
bevisade tillfylles, att över honom hade döden ingen makt, emedan den
saknade själva udden, som är synden. Guds helige kunde ej se förgängelse
(Apg. 2: 27, 31), just emedan han var fullkomligt helig. Därom skulle ock
den Helige Ande vid sin ankomst överbevisa världen och såsom bevis på
Kristi fullkomliga rättfärdighet peka på Kristi gång till Fadren, såsom
det heter: Men om rättfärdighet, ty jag går bort till min Fadér (Joh.
16: 10). Därför skriver ock Paulus till sin vän Timoteus följande: ’Utan
tvivel är gudaktighetens hemlighet stor; han, som uppenbarades i köttet,
rättfärdigades i Anden (1 Tim. 3: 16)’.»
»Men liksom det till invigningens syndoffer hörde, att köttet, huden
och orenligheten skulle uppbrännas utanför lägret, emedan allt detta
utgjorde de mera oädla och orena delarna av offerdjuret, så skulle ock
Herren till sin yttre människa korsfästas utanför Jerusalem i likhet med
ogärningsmän, vilka ej voro värdige att dö inom den heliga staden, ehuru
Jesus intet ont hade gjort och intet bedrägeri vart funnet i hans mun.
Men han räknades dock till de orenas och orättfärdiges antal, och han lät
sig räknas till dessa. Även i detta hänseende skulle han vara lydig. Därför
gick han ock stilla såsom ett lamm, som ledes till slaktbänken, och såsom
ett får, som stilla tiger för sin klippare, så öppnade han icke sin mun
(Es. 53: 7). Men emedan han alltigenom förblev den rättfärdige, så kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
