Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att roenniskan skall blifva delaktig af detta goda eller af
dessa personliga väsenden, fordras, att de äro ett möjligt innehåll hoa
henne, eller att de i och för henne äro outvecklade, men öfvergå till
aktualitet, så att de blifva bestämningsgrunder, som sollicitera hennes
vilja. Menniska» blifver nu medveten om dessa väsenden och om sitt
förhållande till dem samt äfven derora, att hon genom aktuelt lif i
dessa eger den fulla harmonien och tillfredsställelsen i sitt väsen samt
att hvarje annat lif i det hela och ur högre synpunkt sedt för henne
är ondt och ännu mer blifver det i sina följder. Men vidare fordras
å menniskans sida, att hennes vilja är fri, så att hon eger kraft att
å ena sidan lösslita sig från allt sinligt, eller att göra sig såsom vilja
af detsamma oberoende, men att å andra sidan äfven rikta sig på de
förnuftiga väsendena samt omfatta dem såsom verkliga
bestämningsgrunder eller lagar och ändamål. Till slut fordras, att det för
menni-skan omedelbart gifna, sinligheten, är bestämbar efter väsendena
såsom bestämningsgrunder, eller att denna verklighet kan förändras så,
att hon blifver vilkor och förutsättning för väsendenas aktualitet i och
för oss. Då vi förut sett, att menniskan är ett personligt väsen, som
är fullständigt verkligt genom de personliga väsenden, som äro hennes
bestämningar, och att det sinliga endast är ett hos oss potentielt
innehåll, som är fenomen af det förnuftiga och personliga, så äro
derige-nom dessa fordringar uppfyllda.
Hvilka äro nu de olika formerna af det förnuftigt goda för
menniskan och derigenom formerna af praktisk filosofi, ty enligt hvad vi
nu sett, kan den senares indelning äfven sägas grunda sig på det
förras? — Vi utgå från betraktelsen af förhållandet inom ett ändligt
lefvande väsen. Detta väsen är ändligt derigenom, att det inom sig
har motsatser och här framhålla vi motsatsen mellan möjlighet och
verklighet. Det möjliga är det lägre, potentiela och yttre; det
verkliga är det högre, aktuela och inre. Då nu det väsen, som är enhet
af dessa motsatser, utvecklar sig, kan visserligen denna utveckling
o-medelbart afse att låta det lägre så genomträngas af det högre, att
de blifva med hvarandra identiska; men der detta icke vidare är
möjligt måste det inre och högre bereda sig den magt öfver det yttre och
lägre, att det deruti kan bibehålla sitt naturenliga lif. Det inre lefver
nu i det yttre, soin har mottagit det förras form, och väsendet är
genom båda ett helt. Hos de lefvande varelserna inom naturen
äfven-som hos menniskan benämnes det inre eller lifvet äfven själ i
förhållande till det yttre, som är hennes kropp. Men dessa båda, neroligen
lif och själ, måste vara samma verklighet. Att så förhåller sig, eller
att lif och själ äro identiska, eller att begge uttrycken beteckna det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
