Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 85
leken blifva en omöjlighet, emedan ingen kan älska hvad som utgör en
yttre och främmande motsats till lians eget väsen.
Slutligen har Kant icke heller uppfattat sinligheten så, att den
kan vara ett material för det sedliga lifvet. Det sedliga lifvet
fordrar, att sinligheten skall göras till organ för förnuftet, såvida detta
är möjligt, och i annat fall till medel för detsamma. Men detta
förutsätter, att sinligheten och förnuftet ursprungligen höra till
sain-mans eller utgöra ett organiskt belt i och för menniskan. En sådan
uppfattning af sinligheten och dess forhållande till förnuftet har
dock icke Kant. Enligt Kant hör icke sinligheten ursprungligen till
förnuftet, så att menniskan genom båda vore ett organiskt helt
Sinligheten är genom en synthesis utifrån upptagen i förnuftet, som i
sig sjelft endast är en form. Af den ställning, som sinligheten
härigenom måste komma att intaga till förnuftet, följer, att Kants
sedelära måste blifva negativ. Ty då sinligheten icke har ett
ursprungligt och organiskt sammanhang med förnuftet, utan är yttre och
främmande för detsamma, så kan uppgiften i praktiskt afseende
icke blifva den, att göra sinligheten till organ och medel för
förnuftet utan endast att negera sinligheten, som inskränker och hämmar
förnuftet, och att derigenom hålla detta obesmittadt och rent från
sin motsats. Hade Kant deremot dragit ut konseqvenserna af sin
lära, att verlden är menniskans fenomeiiverld, så skulle han hafva
kommit till en annan uppfattning af sinligheten och hennes
förhållande till förnuftet. Ilan skulle då hafva kommit till det resultat,
att sinligheten såsom fenomen icke kan vara ett rent yttre och
främmande för det subjekt, hvars fenomen den är, utan att den är ett
potentielt innehåll, som ur subjektets eget inre utvecklas till
aktualitet. Och dermed hade han äfven blifvit förd till en sådan
teleo-logisk uppfattning af menniskan och hennes sinliga innehåll, som
medgifvit uppställandet af en positiv sedelära ined bibehållande af
hennes strängt rationella karakter.
På grund af den abstrakta och negativa ståndpunkt, som Kant
intager i sin sedelära, kan han icke heller uppvisa något konkret
innehåll i sedligheten eller några speciella pligter, som menniskan har att
i en viss ordning uppfylla i lifvet. Såsom abstrakt form kan
förnuftet icke säga, hvad menniskan i hvarje fall har att göra, utan
bestämmer henne endast negativt: var oberoende af det sinliga,
bestäm dig icke efter böjelser eller för sinliga intressen, emedan detta
allt, när det ses ur förnuftets synpunkt, är ett ondt, som bör
bekämpas. Häraf följer äfven, att det onda blir nödvändig
förutsättning för det goda; ty då det goda icke består i att införa och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
