Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Osiri's födelse, lefnad och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
159
död, och den som det kunde, köpte sig under lifstiden
sin likkista, lät efter smak smycka densamma, äfvensom
grafven, den så kallade »eviga boningen». En vacker
likkista var en gåfva, som med varmaste tacksamhet
af hvar och en mottogs på födelsedagar eller andra
fester. Set lät nu på det rikaste pryda den köpta
likkistan med guld, elfenben, inlagdt trä, med
skulpturer och målningar samt sedan föra den till
sin boning.
Kort derefter tog drottning Aso afsked och reste,
ledsagad ett stycke på väg af Isi, tillbaka till
Etjiiopien. Men Isi återvände ej genast hem, utan
uppehöll sig någon tid uti Keft, en stad som låg
omkring sex mil nedom Tape vid Nilen.
Under hennes frånvaro inbjöd Set sin broder och rikets
store, till en festlig måltid, med hvilken han ville
fira den högtälskades återkomst. Vid denna måltid in
unno sig äfven alla de sjuttiotvå sammansvurna. Man
satt drickande och skämtande tillsammans ända till
sent på natten. När någon af hans gäster, som ej
tillhörde de sammansvurne, ville aflägsna sig, så
tilläts detta af Set, men Osiri sjelf blef ständigt
qvarhållen med de mest enträgna böner. Slutligen fanns
ej någon närvarande som hade kunnat störa brottet.
»Jag önskar», sade Set, »att gifva er ett varaktigt
minne af denna sköna dag, på hvilken det blifvit mig
förunnadt att, efter en så lång, lång skiljsmessa,
åter vara min dyre broders värd. Sen», fortfor han
och förde sällskapet in uti en närbelägen sal, »här
har jag låtit förfärdiga en likkista, som säkert skall
göra hvar och en af eder glädje. Välan, I skolen lotta
derom och den som är den lycklige, den må taga henne
såsom ett minne af denna dagens fest.»
Alla trädde fram, beundrade ej allenast gåfvans
dyrbarhet utan äfven det herrliga arbetet. Set framtog
elfenbenstärningar och nu försökte den ene efter den
andre sin lycka.
»Håll!» ropade efter några minuter en af de
medspelande. »Det är likväl dåraktigt att
öfverlemna afgörande! åt den blinda slumpen. Tänk,
om nu någon skulle vinna likkistan, som ej kunde
begagna densamma? Det vore likväl skada örn den
skulle förblifva obegagnad. Jag föreslår er ett annat
sätt att afgöra saken, som ej är mindre opartiskt:
Låtom oss försöka åt hvilken likkistan passar, och
den erhålle henne. Den som naturen tillfälligtvis
gifvit deri rätta längden, den blifve den lycklige.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
