138 |
Emellan hällar
i stenig mark
han växer sakta
men växer stark.
Och taggig är han
i hvarje bit;
när andra grönska,
han blommar hvit.
Är rätt ej buske,
ej träd han är;
men nog finns den, som
har honom kär.
139 |
Ty från hans inre
af värnad ro,
hvad fågeljubel
kring bo vid bo!