- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
261

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ena branden efter den andra bortkastades för att lemna rum
för en ny.

Uttröttad af dansen, nedsjönk han slutligen, utmattad
till kropp och själ.

Då han vaknade, hade mildare fantasier efterträdt de
förra. Han trodde sig nu vara död, men han skulle, innan han
inträdde i den fullkomliga saligheten, först genomgå ett slags
skärseld: hans dom var att hvarje natt, ända till faderns och
broderns afrättning, komma till de svarta ruinerna och dansa
med smådjeflarne. Och så starkt välde utöfvade denna nya
idé öfver honom, att han i hvad väder som helst, hvarje
afton, ända till dess’ isen stängde vägen, begaf sig till sitt
forna hem — och så fort vattnet åter blef öppet, började
han på nytt sina nattliga resor.

Vintern hade gått till ända. Våren öppnade sina
knoppar.

Ransakningen öfver de begge mördarne var slutad, dom
fald och stadfastad. Det är ej vår mening att öka de redan
nog upprörande taflorna i vår historia med beskrifningen på
den dag, då icke jorden, utan skaparen återtog sitt lån.
Vare likväl meddeladt, att den värdiga sinnesstyrka, hvarmed
Birger mottog sin verldsliga dom, och det lugn, hvarmed
han mötte den, som väntade honom i ett kommande lif,
inverkade på den gamle gråhårige syndaren. Hans älsklings,
hans Gabriellas, varma böner under långa, i fängelset
genomvakade nätter, hade, i förening med en nitisk själasörjares
omsorger, gjort det öfriga; och om han ej gick till döden
såsom en fullkomligt ångerfull syndare, en med sin Gud
fullt. försonad menniska, så gick han likväl ödmjukt, utan
trotsigt hån och utan nesligt vankelmod.

Birgers hopp var i himlen — hans Erika väntade honom.
Och om på hans manliga, men bleka ansigte en djup rörelse
var tecknad, fans likväl ingen nog grym att misstaga sig
på betydelsen deraf. Birger Haraldsson hade lefvat som en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0525.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free