Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanmägtiga raseri, då de, vändande sig om, sågo fångarne
med de öfriga hasta ned i båten!
»Ha ha ha», skrek Haraldsson, som stod på ena toften,
»fick I något för besväret, era satar? Helsa de åsnorna, som
kalla sig högloflige magistraten i Marstrand, och hela
häradsrätten se’n, att gamle Haraldsson icke var så lätt fångad och
att de en annan gång få skaffa sig pålitligare ärensvenner,
om sådan jagt skall...» I fall gubbens här afbrutna
utgju-telse ej nådde de öron, för hvilka den var bestämd, så njöt han
åtminstone sjelf af den fröjden att få håna sina lurade fiender.
Båten lyftades nu af den första svallvågen.
Mårten rasade. Deras egen båt var för långt borta,
for liten för den olika striden och för bräcklig i stormen.
Mårten hörde ej länsmannens försäkringar, att de ej skulle
hinna stort stycke, förrän de ertappades, sedan de blifvit
efterlysta. Han var döf, men sinnesrörelserna i hans själ
häfdes liksom böljorna vid stranden. Skulle han overksam
stå och se på huru hans fars mördare flydde undan? Han
förmådde ej hindra det, men grymma, för mensklighetens
bättre känslor vanhedrande böner, att båten måtte kantra
och hvälfva hela afgrundsaffödan i djupet, flödade från hans
läppar — och långt rysligare, än han i sitt galna raseri
vågat tänka, blef han bönhörd.
Båten lyftades just af den första svallvågen, då (efter
den naturliga sinnesomstörtning, hvilken ej tillät en redig
tanke, ett redigt minne, ej tillät något annat än den djuriska
driften att rädda lifvet) Birgers röst hördes med en styrka,
som öfverröstade stormen: »Hvar är Erika?»
Erika, hans hustru, hans själ, fans icke i båten.
Det blef en minuts tystnad, hvarvid till och med
Ha-raldséons skratt afstannade.
»Ni ser det!» sade Birger, och hans gnistrande öga
flög än en gång öfver båten . .. »Tillbaka!»
»Ar du vansinnig?» ropade gubben och sökte värja
styret, som Birgers väldiga arm redan fattat för att vända.
»Du ser ju, att hon icke fins på gården — det är slut med
JRostm på Tistelön. IL 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
