Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag kunde icke neka en sjuk landsmans rättvisa begäran,
så smärtfull den ock var.»
Gubben Haraldsson och Birger försäkrade begge, att de
icke nog kunde tacka herr kaptenen, som så redligt uppfylt
det gifha löftet, ty »hur svårt det än vore att höra, kunde
det icke undvikas och vore i alla fall vida bättre än att få
veta olyckan genom ryktet.»
»Vi få icke antaga den såsom alldeles säker», yttrade
Erika och såg mildt uppmuntrande på den bleka, tysta
Gabriella, »bäst det är har du kanhända ett bref, som tillför oss
tröst och glädje. Vi böra icke misströsta. Jag har
åtminstone hoppet qvar.»
»Jag också!» sade Anton och uppreste sig från
spisvrån, der han redan intagit sin vinterplats. »Hos mig är
det något, som ropar högt, att Rosenberg lefver. Och
derföre, du snutfagra mö, tänk icke på att klä’ dig i sorgdrägt,
för att sedan vara fri och ta dig en annan! Så länge jag
kan röra tungan, skall jag i evighet skrika dig i örat, att
Rosenberg lefver.»
Förvånad vände kapten Kocher hufvudet åt den
undanskymda vrån, hvarifrån de hesa strupljuden kommo. Anton
hade genom sina nattliga vandringar, hvilka denna höst varit
tätare än på flera år, ådragit sig en sådan heshet, att hans
tal och ännu mera hans sång liknade det sorgliga lätet af
en skriande nattfogel. Kaptenen varseblef den ihopkrupna,
utmerglade varelsen, som, i trots af Erikas och Gabriellas
förenade bemödanden, dagligen allt mera förfallit. Håret hängde
nu oordnadt kring hans panna, kastande ännu mörkare
skuggor öfver de djupt infallna ögonvrårna, och en envis liknöjdhet
hindrade både honom sjelf och andra att taga någon
sorg-falligare vård om hans kropp.
»Det är en stackars sjukling, tror jag?» sade kaptenen
och närmade sig med ett välvilligt uttryck till Anton.
»Åh ja», svarade denne med en egen tonvigt i rösten,
»jag är mycket sjuk. Både jag och hela huset ha fått pest-
Mosen pä Tistelön. IL 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
