Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som stå der uppe på bergsspetsen, besvara någon signal från
båten? Med Guds hjelp är det ett lyckligt tecken. Låt oss
nu gå in — vi kunnä, i alla fall ej mera urskilja något, och
vattnet, som stigit så högt upp, går dig öfver fotterna... du
förkyler dig!»
»Ack, det är lappri — jag är ju så rask. Du är också
våt om fotterna, Erika, men du talar aldrig om dig sjelf...
Se der kommer Anton ner. Kanske har han något tröstande
att förkunna.»
Emellertid sträfvade Birger, som hade satt två af sina
raskaste karlar vid årorna, rätt på Paternoster-skären, der
vraket, efter skeppsgossens beskrifning, borde ligga. Färden
var svår, men de djerfva sjömännen tröttnade icke. Hvar
gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte de
det med förnyade ansträngningar. De begynte att bland
isstyckena märka spillror af fartyget, och det var denna
upptäckt de tillkännagåfvo för Haraldsson. Här hade en hög af
bjelkar sammantrasslat sig, der ett isstycke slingrat omkring
sig något tackel, och stycken af en mast jemte målade
bräder af relingarne dansade öfver vågorna.
Skeppsgossen, som hela morgonen varit stum, satt i fören
och pekade med uttrycksfulla åtbörder på hvarje förbiilande
stycke af den honom så kära skonerten. I hans unga bröst
rasade dervid en smärta närmast lik den, som erfares vid
åsynen af ett härjadt fädernesland. Men det var nu ej tid
för honom att öfverlemna sig åt blödiga känslor: han måste
söka sin kapten, och hvarje tanke i hans själ, hvarje nerv
i hans öga spändes, för att uppfånga någon skymt af den
älskade gestalten.
Slutligen urskildes en punkt bland ismassorna. För
Petter Lindgrens trogna öga innehöll den allt — för de andra
oredig, liknade den nänjiast en hafsfågel, öfver hvilken
skummet slungade sina vilda hvirflar.
»Det är kapten — det måste vara hanU ropade
ynglingen uppspringande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
