- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
76

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvad behöfde han ord — hans utseende förtäljde det värsta,
som hennes egen inbillning redan uppfunnit. Utmattad af
den stora inre kampen, satte sig Erika . .. hennes ögon
uppmuntrade Birger att tala.

»Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika?»

Hon böjde hufvudet,

»Säg mig då först upprigtigt, på det vi må bespara
oss så mycket som möjligt af det bedröfliga ämnet, hvad ni
har misstänkt och hvilka slutsatser ni dragit af Antons
orediga tal?»

»Dessa slutsatser ha varit rysliga. Jag fruktar att
uttala i ord hvad jag beständigt sökt undertrycka som en elak
villfarelse.»

»Mamsell Erika», sade Birger med en röst, som talade
djupt allvar, »det är ju meningen att öppet framlägga våra
tankar? Undanflykter eller smyghål för orden tycker jag vi
kunna utesluta: de taga bort tiden. Vill ni säga er mening
rätt fram?»

»Tulljakten ...» frampressade Erika: hon förmådde ej
mera än det enda ordet.

Men det var nog. På Birgers ansigte låg redan förut
ett uttryck, hvilket genom sin hemskhet skrämt henne. Nu
företedde det ett så fasansfullt spel, att Erika med våld qväfde
ett utrop af förskräckelse. Några minuter förgingo. Birger
mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse
tycktes kosta honom största ansträngningen att besegra.
Slutligen stannade han helt nära Erika och sade med sakta, men
genomträngande, klar röst:

»Det är så — jaktlöjtnanten och hans två följeslagare
ha omkommit genom mig och min far. Jakten ha vi
borrat och sänkt.»

Erikas hufvud nedsjönk mot bröstet. Golfvet gungade
under hennes darrande fötter. Hvad hon kände var för
mycket djupt, för mycket ohyggligt, att ett ord kunnat bana sig
väg öfver hennes läppar; och tanken kunde ej heller reda
sig, sedan den blifvit nedslungad i den anade afgrunden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free