Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
len sjunkande kronobåten, öfver hvilken vågorna snart
vältrade sig i vanlig enformighet, försvann äfven hvarje farhåga
för mördame att blifva upptäckta, ty så långt ögat nådde,
syntes hvarken fartyg eller någon lefvande varelse.
Far och son voro rysliga att åse, då de, efter slutadt
blodsarbete, tysta som vålnader stodo der i den halfdunkla
skymningen och kastade på hvarandra blickar, förrådande
ömsesidigt hat och afeky. »Det är nu gjordt som gjordt
ärl» sade slutligen den äldre Haraldsson och öfvervann sig
sjelf genom antagandet af en fräckhet, hvilken kunde liknas
vid det sista afklädandet af alla menskliga känslor. »Det
var nödtvång», tilläde han i ett slags öfvertygande ton,
»sjelf-försvar! Vi voro tvungna, om vi icke ville öfverlemna oss
sjelfva i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att
komma vår väg . . . Hvar är pojkbytingen?»
Birger och Haraldsson erinrade sig nu först att de
under loppet af flera timmar icke sett till Anton. Förundrade,
kastade de ögonen omkring och varseblefvo med en
gemensam rysning huru den arme gossen, inkrupen i öppningen
till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, hvilka
förrådde lika mycken fasa som vildhet och oredighet.
»Hvad gör du der, Anton?» frågade Haraldsson i en ton
som, begagnad af honom, kunde kallas mild. »Kom fram,
gosse!»
»Nej, nej, jag törs icke! Då gör I med mig som med
jaktlöjtnanten och de andra. Låt mig vara, låt mig vara!»
Och darrande af ångest, halade han sig allt djupare ned
och gömde sig slutligen bland de lösa klädespersedlarne i
kojen.
»Usling, kanalje, bär dig ej åt som en galning!» ropade
Haraldsson, i det han stack hufvudet ned genom öppningen
och visade daggen, som han höll i handen.
Ett vildt, hemskt och gält tjutande var Antons enda
svar; och ehuru skakad af vrede och knappt i stånd att
styra sitt obändiga lynne, nödgades Haraldsson, af fruktan
att blifva hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
