Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska skri sjöfoglarne låta höra, antingen de uppstämma sina
liksånger öfver de ovigda menniskoben, hvilka jemte spillror
af vrak ligga spridda omkring kusten, eller de för
strandbons vanda öra förkunna sin väntan på ett nytt skeppsbrott.
Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida,
genom bergen något skyddadt för de rasande vestliga
stormarne, ett litet halfförfallet hus, vid hvars yttre omgifning vi
först skola fästa vår uppmärksamhet. Huset hade en
påbygd gafvel, hvars blanka timmerstockar och friska mossa
visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och
saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes af det gamla
bjelklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne bly-rutor i
höjd, och mellan hvarje glugg voro råa sälskinn utspända
från takåsen ända ned till den långa muren. Sjelfva
gårdsplanen bestod af en stor flat bergshäll, i hvars ena hörn
några stänger med uppträdda råckor hängde i regelmessiga
rader. Alla klintar rundt omkring voro betäckta med långor
och fläkt torsk. Ungefär vid midten af bergshällen var i
en trång remna en mast inkilad, på hvars topp en flöjel
ängsligt gnisslande vände sig för vinden. Tänker man sig
vidare en arg hund, vanligen posterad på hällens nedra
afsats med nosen vänd mot vester, och en fräsande katt
sysselsatt att godta sig med det stinkande agnet i en
hummertina, så har man en nära fullständig teckning af den plats,
dit vi inbjuda läsaren.
En tung dimma låg utbredd öfver det ödsliga landet.
Mot de nakna klipporna slogo vågorna sin entoniga takt, och
under gälla skri flaxade sjöfåglarne till sina undangömda
boningar. Dagen hade lidit fram, solens sista stråle hade
nedsjunkit i hafvets famn och mörk skymning bredde sig öfver
Tistelön. Men inne i stugan skimrade en tranlampas bleka
sken.
Från den rymliga förstugan, der ett par våta nät och
en mängd metspön voro upphängda, ledde en dörr till det
rum, som beboddes af husets manliga personal. Detta rum,
stort, ödsligt och svartrökt, bar pregeln af en omisskänlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
