Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Augustas kinder lågade purpurns glöd. Hon svarade
dock med fattning och värdighet: ”Enligt de grundsatser, i
hvilka jag blifvit uppfostrad, är det blott mannen det höfves
strida mot makten: qvinnan, dottern, tillkommer undergifvenhet
och lydnad, der hennes böner ej mera förmå. Sfiledes kunde
jag, om jag vore i denna unga qvinnas ställe, väl bevara, men
illa försvara perlan.”
Rörd böjde sig Sterner ned emot flickan och hviskade:
”Förlåt min djerfhet!” Efter ett kort afbrott, tilläde han:
”Det hörer dock icke till någon dotters pligter att blindt, utan
eget fritt omdöme, låta leda sig af en faders. I samråd med
hulda föräldrar bör visst den unga oerfarna qvinnan pröfva
dens värde, som eftersträfvar hennes hand, men om hennes
hjerta är kallt för honom, så bjuder hvarken gudomliga eller
menskliga bud att hon skall grundlägga sin egen och en
annans olycka genom en lydnad, som upphör att vara naturlig,
då den ej mera är den uppriktiga, den barnsliga kärlekens,
utan blott en gärd af slafvisk undergifvenhet, ovärdig den fria
tänkande menniskan.”
Hvarje af ryttmästarens ord inträngde i Augustas själ
och aterklingadf der, långt efter det han upphört att tala. De
hade väckt en mängd nya och sällsamma tankar och känslor.
Hon tyckte sig tryggad och lycklig genom det samtal, hon
haft med Sterner, utan att dock fatta hans afsigter — men
att de voro goda, det trodde hon med visshet.
Nu uppreste hon sig hastigt: ”Ni tog miste i salen,
herr ryttmåstare, då ni öppnade denna dörr i stället för den
midtemot. Vi hafva ett litet sällskap i afton .... Tillåt mig
föra er till det rum, der de främmande med mina föräldrar
befinna sig!”
”Jag erinrar mig nu först,” sade ryttmästaren, ”hvarföre
jag gick in på denna sida, ehuru jag hörde röster i det rum,
som ligger midtemot. Jag tyckte mig förnimma tysta
bekanta ljud från detta rum, början till en sång, som mer än
någon annan talar till min känsla. Jag lyssnade likt alpgossen,
som efter en lång frånvaro åter för höra sitt hemlands toner,
och kunde ej emotstå frestelsen att fullkomligt uppskjuta den
halföppnade dörren. Men huru lycklig skulle jag ej blifva,
huru tacksam för er godhet, om ni tilläte mig någon gång på
närmare håll åter få höra dessa ljufva toner, hvilka förskaffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
