Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ur molnen, nu började lysa fram, sedan snöyran upphört.
»Har ni verkligen betänkt allt?»
»Allt, Blum!» Hon böjde sig närmare mot honom.
»Jag har sett Leiler för sista gången. Jag vill aldrig mera
se honom!» Och i utrycket »jag vill aldrig» låg en
bestämdhet, som tryggade alla Blums farhågor.
I fortjusningen kunde han ej svara annorlunda än genom
att kyssa och värma hennes små förfrusna händer.....
Blum var emellertid icke nog egoistisk att glömma den
forne vännen vid sin egen oväntade lycka... Sedan han
fört Maria till en liten småstad i närheten och skaffat henne
varma rum och nödig förfriskning, öfvertalade han henne att
hvila öfver ett dygn, emedan han hade affärer i grannskapet.
Maria fattade fullkomligt hans ädla känslors behof och
lofvade gerna att vänta.
Blum besökte då Leiler, och deras hjertan förstodo nu
åter hvar andra. Arkitekten uppskattade vännens
grannlagen-het, som icke hade ett enda sårande ord, men väl helande
balsam genom utvecklandet af den sunda mening, hvarifrån
han tyckte Leiler borde utgå i sitt försvar. Och Blum å sin
sida värderade den ståndaktighet, det manliga mod, hvarmed
Leiler bar sin börda, och den eldiga värma, som ännu brann
i hvarje ord och rörelse, då han talade om sina framtida
planer för ett oberoende och verksamt lif. Han ville då,
efter hvad han meddelade Blum, bosätta sig i Danmark, der
han under sina resor förra året utsett en plats, hvilken i
synnerhet behagat honom. Der ville han lefva med sin Alfhild
och njuta af den husliga lycka, han med så många stormar
tillkämpat sig.
De timmar, Blum kunde dröja, försvunno snart, och åter
förenade i en broderlig omfamning, skildes de med hopp att
mötas under ljusare utsigter. Leilers sista ord uttryckte hans
beundran pch aktning för Maria, som han varmt anbefalde
åt vännen, hvars hårda handslag öfvertygade honom, att han
i detta fall kunde vara fullt trygg.
Hvad Blum beträffar, hade han aldrig vågat drömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
