Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Leganger höll ord. Så snart hans krafter tilläto
det, besökte han Sigrids graf, der han ännu en gång
förnyade sitt löfte. Sedan tog han med ett par försonande
rader afsked af prosten, sade honom, att han lemnat
vedergällningen i Guds hand. Och derpå vandrade han en afton,
med ränseln på ryggen, förbi den rödmålade
prestgårdsgrin-den, der han för halft annat år sedan stannat och trott sig
se en af himmelens englar i den sköna Sigrid. En tung
suck häfde hans bröst. Det var mörkt. Han gick förbi
kyrkogården. Det susade i popplarne: de liksom vinkade
åt honom. Han gick in, tog sitt sista farväl af henne och
fortsatte sedan den långa färden till sitt hemland.
Som han icke behållit ett runstycke af de syndapenningar,
grefven lemnat honom, nödgades han, liksom fordom, hjelpa
sig fram med målning, men arbetet gick trögt och i trots
af, att han äfven sålde allt hvad han kunde undvara, gulnade
löfven redan, då han sent en afton stannade vid dörren till
de gamles hus.
I verkstaden skimrade ännu ljus. Han öppnade sakta
dörren. Och se . . satt icke hans fader der bland de svarta
likkistorna, alldeles som då han för tvenne år sedan kom
för att taga afsked... »Men, store gud», tänkte han, »huru
förändrad är ej den återvändande sonen, som skulle ut i
verlden att vinna rykte och förmögenhet!»
Känslornas storm öfvermannade honom.
»Fader, red mig ett läger i en af dina hvilosängar!»
utbrast han och nedsjönk bredvid de uppstaplade
likkistlocken, hvilka ramlade omkring honom.
Skälfvande af en dödsrysning, såg sig den gamle till
baka... »Var det ej Jeames?» sade han liksom bäfvande
för sina egna ord,. »Jeames.. . min son .. är det du?»
%Det var ett sorgligt återseende.
»Min aning...» utbrast slutligen gubben och pressade
sonens händer emellan sina. .. »den tillhviskade mig, att
ditt bref, som vi i trefjerdedels år väntade på, icke bådade
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
