Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helsa allt bättre. Det enda tecken till sjuklighet, som ännu
f örefans, var en beständig frysning, som tvang henne att
svepa in sig i den tjocka schalen.
Bröllopet inföll fjorton dagar efter min ankomst till
prestgården. Vigseln skulle förrättas om aftonen och, enligt
både min och Sigrids önskan, inga andra vittnen finnas
dertill än husets medlemmar, ett par närboende grannar och
grefven, hvilken infann sig en stund före de andra. Han
medförde då åt mig ett par pokaler af högt värde. De voro
bestämda för brud och brudgum. Jemte dessa följde den åt
Sigrid utlofvade hemgiften, och under höjden af all denna
oförklarliga nåd lofvade grefven att genom sina
rekommendationer tjena mig på den väg, jag valt, och ansåg derföre
bäst att jag ju förr desto hellre bosatte mig i någon af rikets
större städer.
De få gästerna hade nu anländt. Prosten införde sin
dotter, grefven tog mig vid handen och inom loppet af en
half timme stod jag vid tröskeln till himlens vidt uppslagna
portar. Nästan strax efter vigseln satte vi oss till bords,
och som min stackars Sigrid frös så, att de hvita tänderna
skallrade, svepte jag sjelf omkring henne den dyrbara
schalen, som grefven skänkt henne i brudgåfva, då en outsägligt
tacksam blick mötte mig ur hennes åter tårfuktade öga.
»Hvarför gråter hon nu?» tänkte jag, då vid brudparets
skål jag märkte, att en tår föll i hennes pokal. Det gjorde
mig rysligt ondt.
Ändtligen sköts på stolame. Grannarae, med
undantag af grefven, reste genast hem, och efter en ceremoniös
afskedstagning och den faderliga välsignelsen förde jag min
brud till den högtidssmyckade kammaren på vindsgafveln.
Det var nu vårt rum, vårt!
Jag bar, mer än jag ledde min hustru till soffan.
Hennes tårar strömmade nu ohämmade.
»Min Sigrid», bad jag innerligt, »haf förtroende till
mig ... hvad plågar dig så outsägligt? Är du ej lycklig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
