Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad pappa är god!» svarade Alfhild, i det hon kysste
sin fars hand. »När resa vi?»
»Fredags morgon! Men gå bara icke och söla som ni
fruntimmer alltid göra! Klockan precis på slaget åtta vill jag
sitta i vagnen, ty då kunna vi hinna fram omkring tolf på dagen.»
»Ah nej, pappa, nog skall jag hålla mig färdig!»
Alfhild var ingenting mindre än förtjust öfver utsigten till ett
sådant nöje som det föreslagna, men hon visste, att en fråga af
hennes far: »Vill du följa med dit eller dit?» betydde
alldeles det samma som: »Du skall följa med!» och derför
gjorde Alfhild aldrig någon invändning, utan fogade sig med
utseende af belåtenhet i det gjorda förslaget.
Torsdags förmiddag reste hon till slottet för att höra åt
om några nådiga befallningar vore att medföra. Denna
uppmärksamhet blef särdeles väl upptagen, och medan grefvinnan
gick till sitt kabinett och friherrinnan till sitt, för att utfärda
förteckning på de otaliga artiklar, mamsell Frenkman skulle
upphandla, blef Alfhild ensam med Telma. Grefven var
borta, och Albano hade den artigheten att lemna de unga
flickorna på tu man hand .. . Grefve von H. junior var, som
man vet, ingen sällskapsman och undvek i allmänhet hvarje
tredje person, hvilken kom emellan honom och hans fastmö,
men här gjorde han det så mycket hellre som han fattat
en viss antipati mot Alfhild, för det hon vid mönsterfrågan
vågade så ytterst djerft uttala sin tanke.
Så snart Albano derför märkte, att Telma var upptagen
af Alfhilds sällskap, drog han sig till baka till sina rum och
fortsatte sin ändlösa vankning upp och ned. Hans
mjelt-sjuka hade ännu icke fullkomligt upplöst sig i lyckan af det
vunna, länge eftersträfvade målet, och om han njöt af denna
lycka, så var det åtminstone aldrig oblandadt. Mörka tankar
och skuggbilder höllo honom alltid troget sällskap i hans
enslighet.
»Gud ske lof, att han gick sin väg!» sade Alfhild nog
upprigtigt och slog armame omkring Telmas hals.
Denna drog ett djupt andedrag. »Ack, Alfhild», yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
