Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visserligen tyckes det så. Men det yttre bandet har också,
sin helgd, och samhälls-opinionen trycker alltid en viss mörk
pregel på en frånskild man eller qvinna.»
Blum hade mycken aktning for allmänna opinionen
eller, kan hända rättare uttryckt, han hade en viss
fruktan för hvarje handling, som kunde få ett tvetydigt
utseende, och undvek omsorgsfullt allt sken, särdeles det
som låg emot. Han gjorde det likväl aldrig på
bekostnad af sin öfvertygelse, men för att fatta ett beslut,
fordrades, att denna skulle vara väl stadgad, och han upphörde
ej att framdraga alla skäl mot och med, hvilka kunde bidraga
att lemna honom ett klarare ljus öfver den ifrågavarande
saken. Icke underligt således, att han äfven nu (med den
starkare själar egna kraft) helt och hållet aflägsnade tanken
på sig sjelf och endast bjöd till att opartiskt som
med-menniska och vän bedöma de båda makarnes ställning till
hvar andra.
»Leiler känner ej sin hustru,» tänkte han, »derpå beror
allt samman, ty gjorde han det, måste han ovilkorligt
älska henne. Ännu är Marias inre väsende för honom som
en outvecklad gåta, och mer än en dag behöfdes för honom
att lära sig lösa den, ty hennes blyga känsla, så ofta
till-bakastölt, drager sig oupphörligt till baka...»
»Men Leilers häftiga själ vill ej veta af att bida; han far
fram som en stormil och skall med både rot och blad
upprycka den blomma, som fastgrott vid sidan af hans eget
hjerta. Den vilda menniskan 1 Hvem kan fatta eller
förstå alla de driffjädrar, som sätta ett sådant brushufvud utom
kretsen för vanliga menniskors tankegång? Han har likväl
velat det rätta och goda, han har sträfvat (jag har sett det),
och stundom har ju ett skimmer af lugn speglat sig på ytan.
Men naturkrafterna i den menskliga organismen äro otaliga,
och när de genom någons eller någras öfvervigt råka i strid,
uppkomma dessa brytningar, som ovilkorligt leda till uppror
... Deras arbete emot och eftergifvenhet för den öfvervägande
kraften är således en af naturlagarne gifven följd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
