Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen mottog hon Lindorms arm. De gingo åt parken. Icke
ett ord vexlades under vägen.
»Skola vi ej hvila?» frågade han och visade på den
vackra grönskande torfbänken, som stod der så inbjudande.
Georgina satte sig och uppryckte flitigt en hop strå
omkring sig, för att deraf knyta kransar. Sedan detta
fortgått en stund, tog Lindorm, som under tiden stått tankfull
framför henne, plats vid hennes sida.
»Hvarför», yttrade han i vek ton, »hvarför så orolig,
så omsorgsfullt undvikande min blick? Har du icke långt
för detta läst i min själ.. och om mina läppar icke fullt i
ord uttalat min gränslösa kärlek, så har du dock hundra
gånger sett och läst den försäkran i hvarje min blick, i hvarje
min handling, att jag älskade dig öfver allt på jorden? Jag
trodde, att du förstått mig, och för några månader sedan
vågade jag hoppas, att du delade mina känslor.»
Georgina satt tyst.. . Lindorm fortsatte:
»En annan tid kom, hvilken uteslutande tog alla dina
tankar och känslor i besittning. Det var naturligt... jag
klagade ej deröfver. Men då jag icke mera förmådde locka
ett leende från dina läppar och ständigt såg dina ögon
omtöcknade, drog jag mig till baka och lemnade åt tiden att
verka. Tre långa månader väntade jag förgäfves. Då längtade
min själ efter visshet. Jag reste hit. Din första blick gaf
mig hopp, gaf mig tröst, gaf mig ersättning för de flydda
dagarne. Men nu ... hvad skall jag sluta af din ovanliga
tystnad och ditt lika ovanliga bryderi? Store gud, om jag
skulle hafva missräknat mig, dårat mig med det falska hopp,
dina blickar och ord närt i mitt hjerta... då, Georgina,
vore jag olycklig I Min själ ryser till baka vid den tanken,
att jag, med detta varma hjerta, så starkt känsligt, är dömd
att vandra ensam, förgäfves sökande ett väsen, som fattade
mitt, en annan hälft af mitt jag!»
Lindorm tystnade. Han var djupt upprörd. Då vände
Georgina till honom sitt ansigte, som glödde af purpur och
tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
